Klubbar riskerar bli utan bidrag när barnkonventionen blir lag: ”Finns skräckexempel”

Redan på 1950-talet infördes det lokala aktivitetsstödet till den svenska föreningsidrotten. Det var statens sätt att stimulera ideella föreningar att bedriva en verksamhet som var sund och uppfostrande för barn och ungdomar. Och som dessutom gjorde något för folkhälsan. Aktivitetsstödet var också ett sätt att möta upp alla farhågor kring slopandet av motboken (1955). När spriten släpptes fri och ransoneringen upphörde var regeringen orolig att fler svenskar skulle ägna sig åt ett osunt leverne.

Med aktivitetsstödet som bränsle växte den organiserade föreningsidrotten, senare känd som ”den svenska modellen”. Det blev en framgångssaga. Föreningar, uppbyggda av ideella krafter, gav inte bara en identitet och fostran åt generationer av svenska barn; den gav också häpnadsväckande sportsliga resultat. I branscher som tennis och bordtennis blev lilla Sverige världsledande.

Men bortom medaljerna och berömmelsen var allt inte varit lika skimrande vackert.

Föreningslivet har aldrig varit någon frizon från samhällets avigsidor.

För allt det där negativa som vi ser utanför idrotten, det finns även i träningshallar och på idrottsplatser. Omdömeslösa ledare. Utslagning. Sexuella trakasserier. Mobbning. Homofobi. Toppning. Osunda kroppsideal.

I ett antal år har idrotten fått jobba med helt nya frågeställningar, långt bortom tvåfotsdribblingar och stegisättningar.

För första gången på årtionden ser man också att intresset för föreningsidrotten har slutat att öka. Föreningar får allt svårare få tag i ideella krafter, samtidigt som ungdomar hittar nya plattformar att mötas och umgås på.

Ett stort förändringsarbete pågår inom Sveriges största folkrörelse. Resultathetsen tonas ner och mjuka värden lyfts fram.

Riksidrottsförbundets värdegrund talar om bland annat om demokrati och delaktighet, om rent spel och om allas rätt att vara med. Men räcker det?

När barnkonventionen nu slår igenom kan det det rent av vara olagligt att sätta i system att toppa lag så att barn slås ut och mår dåligt.

Susanna Hedenborg från Rydsgård är en av författarna bakom ”Barnkonventionen och föreningsidrotten”.

– Det är inte så att idrotten har inte varit utan verktyg tidigare, man har ju länge haft sitt idédokumentet ”Idrotten vill...”. Men det svåra har varit att nå ut. Det är en sak vad idrotten tycker på toppnivå och i styrelserum men svensk idrottsrörelse bygger på frivilliga insatser på alla möjliga nivåer. Studier visar att många inte ens känner till idédokumentet och inte har de verktyg som krävs.

Vad blir då den stora skillnaden för föreningarna från mellan 31 december 2019 och 1 januari 2020?

– Alla kommuner kommer att bli mycket mer intresserade av att se hur föreningarna sköter sig, säger Johan R Norberg, bokens andra författare. Skulle en tränare ägna sig åt viktkontroll eller om det finns en verksamhet som är osund så kommer kommunerna att säga ifrån och i vissa fall dra in bidragen. Det borde vara så redan i dag, men med lagen har kommunen förväntningar på sig att agera och se till att lagen följs.

– Barnkonventionen betonar starkare än idrotten själv att man ska utgå från barnen, fortsätter Norberg. Sedan har barnkonventionen inget talangutvecklingsperspektiv, medan de flesta föreningar har någon form av långsiktig plan på att göra ungdomarna så bra som möjligt. Där får man som idrottsledare tänka till hur man ska hantera det.

Men om en nu klubb vill bedriva en elitinriktad träning för barn som har en vinnarskalle och som vill vara i en sådan miljö. Är verksamheten olaglig, även om klubben är öppen och tydlig med det?

– Det finns skräckexempel. Nyligen hade vi ett fall i Helsingborg, där en klubb sa att de systematiskt skulle toppa lag som består av 7-8-åringar. Den klubben blev hotad att bli av med alla sina bidrag. Så här: Vill man bli av med alla duktiga spelare och köra föreningen i botten är det säkert en bra strategi att agera på det sättet. Ofta visar det sig att man har skrämt iväg barnen med ett sådant synsätt och att det inte finns många kvar i 13-14-årsåldern.

– Alla talangsatsningar före puberteten riskerar att ställa till det, eftersom barnen utvecklas så ojämnt, säger Norberg.

Men en 12-åring som är långt framme i utvecklingen och som behöver utmaningar för att inte tappa intresset. Ska man inte se till detta barns behov?

– Det är en stor utmaning, men man kanske kan tänka sig att spelaren får vara med i ett äldre lag? Idrotten kan redan i dag vara lite för fixerad vid åldersgränser.

Till slut, en provokativ fråga: Behövs idrottsföreningar i framtiden?

– Det finns och kommer att finnas fler kommersiella alternativ. Man att vara medlem i en förening är ett sätt att bryta ensamheten, att få en extra familj, att känna tillhörighet. Föreningslivet behövs även i framtiden, säger Norberg.

– Men, tillägger Susanna. Föreningsidrotten som vi känner den står inför en rad utmaningar och det går inte att köra på som man alltid har gjort.