Peter Lindgren: Peter Lindgren: Min nazist och jag, del III – min son gjorde ett hakkors på dagis
Det visade sig vara en soptunna. Färgen var emellertid rätt och kanske var jag inte heller helt fel ute beträffande innehållet.
Jag vet inte om ni känner till storyn. Jag har alltså en nazist här i byn som klistrar upp Nordfrontpropaganda. Han har ett tatuerat hakkors över halsen. Symbolen för mörker. De tillfällen jag givits chansen har jag följt efter och gnuggat bort klistermärkena från stolpar och staket med mitt bibliotekskort. Jag skriver ganska obekymrat om honom i YA eftersom jag utgår ifrån att han inte är läskunnig.
Det politiska läget är som det är här i inlandet och nu tror man ju att var och varannan person man möter på gatan hyser rätt ruskiga åsikter. Jag har länge försökt hålla god min och att inte utmana de mörka krafterna, men nu är ”råttet mågat”, som en hockeyspelare sa en gång. Jag såg den hukande grönklädda gestalten och tänkte att kunde tanten Danuta klippa till en nazist med sin handväska på 80-talet, så måste en kulstötare på nära 100 kilo som allra minst kunna leverera en verbal väsksmäll i uppfostrande stil.
Men ja, jag såg ju rätt tidigt när jag kom runt kröken att det var en soptunna. Utsikterna att resonera med en sådan får anses som ringa.
Jag undrar om det är min stigande ålder, tiden vi lever i, eller något annat som gör att jag ser spöken. Ser saker som värre än vad de är.
”Kreativ liten Goebbels du har där!”
På förskolan, det var någon dag senare, när jag kom för att ackumulera barnen för hemfärd, kom min grabb springande med en present. De hade haft pysseltimme och min son hade skapat en pärlplatta som han stolt la i handen på mig. Det var en svastika.
Den brann i handen på mig och jag tittade nervöst, endera på hakkorset, endera på min son, för att slutligen landa i ögonen på pedagogen. ”Det är en traktor, pappa” sa min son. ”Mmm” sa jag, och jag kände hur jag skulle komma att drunkna av skam i pedagogens ögon. Hon tittade på mig, log, och jag såg att hon tänkte ungefär: ”Kreativ liten Goebbels du har där!”
Detta var bara veckor efter händelsen då förskolan tolkat min sons önskan om att få visa upp sina coola spiderman-kalsonger som en önskan att visa upp helt andra saker. Han har en jäkla otur just nu.
Kanske överdriver jag, ni får själva tolka min sons alster här. Jag googlar mitt beteende på nätet och finner min antites i Agneta Sjödin. Tydligen så samlar hon på hjärtan som dyker upp spontant i naturen, snäckor på stranden, gropar i honungen samt hjärtformade potatisar. Hon tar det till intäkt för att världen är god och fylld av kärlek. Som signaler från Gud kanske.
Det är förstås genuint patetiskt men sannolikt sundare än det jag håller på med. Att se nazister i soptunnor och hakkors i pärlplattetraktorer.
Eller. Går det att se saken ur ett annat perspektiv? Kan man tänka sig att min sons regnbågsfärgade pärlplatta är ett sätt att reclaima svastikan? Återerövra den som symbol för det den ursprungligen var, en lyckobringare?
Jag går förbi kommunhuset här i byn och i rabatten flaggar man med små regnbågsflaggor. Det är väl det gamla styret som tar sista tillfället att göra så. En av företrädarna för det nya styret – han som dukade under för Expos granskning snabbare än han kunde säga ”befolkningsutbyte” – har tydligt gjort klart att Pride-flaggning är ingenting för vår ort.
Så kanske slår jag in på Agneta Sjödins vidskepliga bana. Sätter traktorn på en kedja och trär den på mig. Hoppas på tur i kampen mot mörkrets makter. Bär min talisman som en tatuerad regnbågssvastika över halsen.
