Sune Johannesson: ”Ska Akademien gå vidare måste dörren öppnas på vid gavel”
Alltid Abba, ofta Volvo och Ikea, ibland Zlatan, Olof Palme och kanske även någon deckarförfattare. Det är några av de svenska fenomen som en ofta får höra kommentarer om under resor i skilda delar av världen.
Men det finns ytterligare en svensk gigant, en som jag placerar på Abba-nivån. The Nobel Prize! Nobelpriset är så mycket mer än världens största litteraturpris, det är en blågul symbol som står för kultur och vetenskap, för snille och smak, för historia och framtid. Svensk stolthet.
Är det slut nu? Har det senaste halvårets affärer, rubriker och avhopp gjort att Svenska Akadmeien, den gamla internationella institutionen bakom Nobelpriset, har gjort sitt? Om jag ska tro DN:s kulturchef Björn Wiman kan det vara så: ”Det är en institution i ruiner”, säger han till TT.
Svenska Akademien behövs. Men de behöver förnyas och förändras, de behöver öppna sig och gå mer i takt med tiden.
Ungefär så långt hade jag skrivit den här krönikan när kollegan Ulf Mårtensson plötsligt säger att ”nu har också Englund hoppat av!”. Tidigare var det känt att Klas Östergren och Kjell Espmark hade lämnat. ”Va!?, Peter Englund, en av Akademiens största profiler, lämnar även han?” frågar jag tillbaka och Ulf konstaterar på telefon att det börjar likna en väldigt känd Agatha Christie-historia. Vem blir kvar till sist? Per Wästberg på stol 12 runt ett i övrigt tomt bord?
Kanske får DN-Wiman rätt. Nu faller det gigantiska torn som är Akademien.
Vem vet? Ingen i dagsläget, men paniken torde vara stor hos de tretton ledamöter som är kvar, ja, dom är faktiskt inte fler sedan Kerstin Ekman lämnade efter Rushdie-bråket, Lotta Lotass i tystnad för en tid sedan och så fredagens avhopp av de tre Akademiledamöterna Peter Englund, Klas Östergren och Kjell Espmark. Nu skakas allt om rejält, och de senaste avhoppen ställer många nödvändiga frågor om Akademiens arbete, kultur och allt för länge allt för stängda rum.
Kritiken från de tre är kryptisk, allt vi förstår är att de inte anser sig kunna acceptera ett beslut som det senaste mötet har fattat. Mer tydliga får de inte vara. Som Espmark säger till TT: ”Jag får inte berätta vad som har hänt eftersom jag är bunden av det tystnadslöfte som jag avlade vid inträdet i Akademien. Så jag är på livstid bunden vid detta tystnadslöfte.”
Ni ser. Hur modernt, smidigt och begåvat som helst. Not!
Den skandal som avslöjades i höstas om den så kallade kulturprofilen visade att det fanns nära kopplingar till Svenska Akademien. Gissningarna är att internutredningen om just detta är klar och att torsdagsmötet diskuterade hanteringen – eller brist på hantering – av utredningens slutsatser. Beslutet som togs gjorde att trion EEÖ fick nog.
Avhoppen sätter allt på sin spets, vilket är på tiden. När skandalen briserade i höstas skulle Akademien givetvis ha agerat direkt, rakt och öppet. Att tillsätta en intern utredning var ett sätt att vinna tid. Men nu... nu finns det inte mer tid att vinna. Nu måste den legendomsusade dörren öppnas. För alltid.
Se över de historiska statuterna, våga förändras, låt ledamöterna sitta på begränsad tid så att ny luft hela tiden blåser in och skapa en så genomskinlig organisation och verksamhet som möjligt. För jag står fast vid min åsikt: Svenska Akademien behövs! Vår tid är i starkt behov av snille och smak.
