Nilsson en höjdpunkt när Nilsson hyllades

Någon rak och enkel resa till sin stjärnstatus inom operavärlden var det givetvis inte, vilket också hyllningskonsertens konferencier Stefan Johansson nämner. Hur Birgit Nilsson under en vistelse på just den här gården fick ett telefonsamtal med beskedet att hon skulle återvända till huvudstaden för att repetera till ”Lady Macbeth”. Hon behövdes nämligen som reserv i den uppsättningen. Det var sommaren 1947. Ett halvår senare erbjöds hon en huvudroll i en annan opera. ”Från inget till allt”, som Johansson säger.

Hyllningskonserten är helt slutsåld och marken utanför den gamla gården, numera det mycket fina Birgit Nilsson Museum, är full av människor med regnkläder i sina väskor eller redan över axlarna. Intresset har varit stort, och konsertens upplägg är att hylla La Nilsson genom ett program med tre tonsättare och operor som var en stor del av hennes karriär. Här är Puccini (”Tosca”), Strauss (”Rosenkavaljeren”) och Wagner (”Tannhäuser”).

I stort klarar vi oss från regn, men blåsten gör att partituren emellanåt bläddras lite väl fort för både sångare, dirigent och musiker. Och någon klassisk åskmaskin behövs inte, det ordnar himlen själv.

Är det Birgit Nilsson själv som mullrar, för att sätta fart på festen? tänker jag ibland. För det tar sig liksom inte. Det är underbar musik, berörande solistpartier och förväntansfull publik. Ändå. Kraften når inte ut, drabbar inte. I ett av Birgit Nilssons absolut största paradnummer, ”Vissi d'arte” ur ”Tosca” visar Malin Byström vilken mjuk, vacker röst hon har, men hon saknar den omtumlande höjden.

Karl-Magnus Fredriksson och Joachim Bäckström övertygar i sina insatser, men det är först när unga Ystadssopranen Christina Nilsson som Elisabeth i ”Tannhäuser” lyckas få allt att lyfta som en del av publiken jublar ihop med applåderna. Samma entusiasm möter de många körsångarna i stycket som följer, men när Christina Nilsson återvänder är det i ett oerhört fint, men lågmält parti ur samma opera.

Utomhus med horisonter åt alla håll är en utmaning till operamiljö, och jag tror det hade krävts ett program med mer fart och tryck för att bli den hyllning som La Nilsson är värd. Och även mer feststämning på alla andra fronter; mer servering, utställning, musik innan... jag vet inte, men mer av allt.