Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill att staten ska kunna bestämma vart flyktingar som kommer till Sverige ska bo. Folkpartiet vill, via integrationsminister Nyamko Sabuni, att de ska gå en kurs i medborgarskap.

När det kommer till social ingenjörskonst tävlar s och fp gärna i att förbättra medborgarna. Att årtionden av välvilliga och mindre välvilliga regleringar varken snabbat på integrationen eller förhindrat utanförskap för invandrare och flyktingar tycks inte avskräcka. Det är tråkigt, för att inte säga beklämmande. För vägen in i det svenska samhället går via arbete och att bli behandlad som vilken medborgare som helst. Ändå syftar Sahlins och Sabunis förslag - liksom så många tidigare före dem - på att lyfta fram skillnader och trycka på kulturella olikheter.

Mona Sahlins förslag kommer mot bakgrund av att städer som Malmö, Göteborg och Södertälje i dag tar emot huvuddelen av de människor som flytt till Sverige från krigets Irak. "Jag är övertygad om att Sverige behöver en lagstiftning, som gör det möjligt att alla kommuner är med och tar ett kollektivt ansvar för det som är ett nationellt åtagande, nämligen att lämna plats åt flyktingar", sade Sahlin till Ekot i går.

Den bakomliggande anledningen till folkpartiets förslag om medborgarutbildning är mindre tydlig. Enligt Sabuni ska den vara frivillig, men för den som söker medborgarskap ska den vara obligatorisk. "Man ska veta sina rättigheter och skyldigheter, likabehandling, jämställdhetsfrågor, vår syn på hur man fostrar barn och så vidare", sade Sabuni i Ekot.

En internationell jämförelse har konstaterat att Sverige ligger i topp bland världens länder när det kommer till en formulerad integrationspolitik. Få länder kommer i närheten av de regler, föreskrifter, mål och byråkratier som Sverige ställt upp för att underlätta integration och motarbeta utanförskap. Trots detta hör just den bristfälliga integrationen och de nya svenskarnas utanförskap till vår tids verkligt stora misslyckande.

Sahlins förslag ser flyktingar som en problemgrupp vars bostadsort måste regleras av staten. Men samma lösning skulle aldrig föreslås för Stockholms överhettade bostadsmarknad eller utflyttningen från Norrlands inland.

Sabunis förslag ser invandrares kultur som ett problem som ska utbildas bort. Men samma lösning används aldrig i diskussionen om svenskars oönskade beteende så som till exempel skatteflykt, hustrumisshandel eller missbruk.

Staten har i åratal levererat lagstiftning för att integrera nytillkomna medborgare. Samhället har lika envist reagerat med att inte släppa in dem. Med tanke på att utpräglade invandrarländer som USA, Kanada och Australien klarar av att absorbera nya medborgare, trots avsaknad av tydligt formulerad och tillämpad integrationspolitik, framstår det svenska fiaskot än tydligare. Att världens på papperet bästa integrationspolitik skapar måttliga framgångar säger en del om värdet av att på politisk väg försöka reglera fram ett önskat beteende hos medborgarna.