Textstorlek
Mötesfriheten måste försvaras
Publicerad: 17 februari 2009, 01:15
Det är sällan jag deltar i demonstrationer. Men förra söndagen kändes det nödvändigt, närmast som en medborgerlig plikt.
Parollerna för manifestationen på Stortorget i Malmö var "Mötesfrihet – för alla", "Yttrandefrihet – för alla" och "Rätt för Israel att existera". Inga speciellt kontroversiella krav, kan man tycka. Men mötet måste skyddas av en massiv polisinsats för att kunna genomföras.
När Birgitta Ohlsson (Fp) höll sitt fina tal exploderade en fyrverkeripjäs över oss. "Man behöver inte hylla Israels politik i alla lägen. Men att man inte kan försvara Israels rätt att existera utan att bli attackerad, det är skamligt", konstaterade Ohlsson. Olle Schmidt (Fp) avslutade följdriktigt sitt anförande med att önska både fred i Mellanöstern och "fred på Malmös gator".
Ett par veckor tidigare tvingades en Israelvänlig demonstration i Malmö avbrytas efter att deltagarna hade angripits av ägg och stenar. Det var därför viktigt att den här manifestationen kunde slutföras. När den var klar uppmanades vi att lämna torget i små grupper och inte gå ensamma. För att vi inte skulle bli attackerade var gator runt Stortorget avspärrade.
Hur har det kunnat gå så snett?
En orsak är den ensidiga svenska Israeldebatten. Visst kan det finnas skäl att kritisera Israels politik men inte att demonisera Mellanösterns enda demokrati. Det är oacceptabelt att antisemitiska förlöpningar så ofta bagatelliseras.
Frågan är emellertid större än så. Vi har på senare år sett hur hot och mötesstörningar alltmer blivit inslag i den svenska politiska kulturen. Det är en farlig utveckling, och det är anmärkningsvärt att många opinionsbildare tar så lätt på hoten mot de demokratiska rättigheterna.
Efter den förra Israelmanifestationen utbröt en märklig debatt på Sydsvenskans kultursida. I ett par texter förklarade journalisten Petter Larsson att diskussioner om antisemitism eller mötesfrihet bara var undanmanövrar för att slippa diskutera händelserna i Gaza. De som på offentlig plats försvarar Israel får "nog finna sig i att folk blir förbannade". Larssons synsätt är det klassiskt totalitära: ändamålet helgar medlen
När utrikesminister Laila Freivalds (S) häromåret bidrog till att släcka ned en svensk webbtidning var oppositionen anmärkningsvärt passiv. Och när Ian Wachtmeisters Det nya partiet 1998 fick sin valrörelse förstörd av vänsteraktivister reagerade få liberala debattörer. Man kan hävda att Wachtmeister och en del andra som fått möten störda har obehagliga åsikter. Men att vara demokrat innebär att man försvarar även meningsmotståndares yttrandefrihet.
Ingen vet vem som blir angripen nästa gång.
David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.
Parollerna för manifestationen på Stortorget i Malmö var "Mötesfrihet – för alla", "Yttrandefrihet – för alla" och "Rätt för Israel att existera". Inga speciellt kontroversiella krav, kan man tycka. Men mötet måste skyddas av en massiv polisinsats för att kunna genomföras.
När Birgitta Ohlsson (Fp) höll sitt fina tal exploderade en fyrverkeripjäs över oss. "Man behöver inte hylla Israels politik i alla lägen. Men att man inte kan försvara Israels rätt att existera utan att bli attackerad, det är skamligt", konstaterade Ohlsson. Olle Schmidt (Fp) avslutade följdriktigt sitt anförande med att önska både fred i Mellanöstern och "fred på Malmös gator".
Ett par veckor tidigare tvingades en Israelvänlig demonstration i Malmö avbrytas efter att deltagarna hade angripits av ägg och stenar. Det var därför viktigt att den här manifestationen kunde slutföras. När den var klar uppmanades vi att lämna torget i små grupper och inte gå ensamma. För att vi inte skulle bli attackerade var gator runt Stortorget avspärrade.
Hur har det kunnat gå så snett?
En orsak är den ensidiga svenska Israeldebatten. Visst kan det finnas skäl att kritisera Israels politik men inte att demonisera Mellanösterns enda demokrati. Det är oacceptabelt att antisemitiska förlöpningar så ofta bagatelliseras.
Frågan är emellertid större än så. Vi har på senare år sett hur hot och mötesstörningar alltmer blivit inslag i den svenska politiska kulturen. Det är en farlig utveckling, och det är anmärkningsvärt att många opinionsbildare tar så lätt på hoten mot de demokratiska rättigheterna.
Efter den förra Israelmanifestationen utbröt en märklig debatt på Sydsvenskans kultursida. I ett par texter förklarade journalisten Petter Larsson att diskussioner om antisemitism eller mötesfrihet bara var undanmanövrar för att slippa diskutera händelserna i Gaza. De som på offentlig plats försvarar Israel får "nog finna sig i att folk blir förbannade". Larssons synsätt är det klassiskt totalitära: ändamålet helgar medlen
När utrikesminister Laila Freivalds (S) häromåret bidrog till att släcka ned en svensk webbtidning var oppositionen anmärkningsvärt passiv. Och när Ian Wachtmeisters Det nya partiet 1998 fick sin valrörelse förstörd av vänsteraktivister reagerade få liberala debattörer. Man kan hävda att Wachtmeister och en del andra som fått möten störda har obehagliga åsikter. Men att vara demokrat innebär att man försvarar även meningsmotståndares yttrandefrihet.
Ingen vet vem som blir angripen nästa gång.
David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.
