Hett arbete i gjuteriet när tusenårsklockan gjuts

Ystad Artikeln publicerades

Den 21 mars invigs den helige Benedictus kloster på Mariavall. YA följde arbetet när klockan till munkklostret göts i Ystad.

I tusen år kan en kyrklocka hålla. Det är egentligen för länge, tycker klockgjutaren Sven-Erik Kempe. Men han brukar inte tänka i de banorna när han jobbar i sin verkstad i Ystads östra industriområde.

Han är yrkesman och hantverkare, nogrann med detaljerna

Evigheten får andra fundera på. Och ekonomin fixar sig.

På AB M&E Ohlssons klockgjuteri i Ystad är omsorgen om hantverket stor. Klockorna gjuts enligt urgamla metoder med en blandning av 80 procent koppar och 20 procent tenn. Det ger en vacker klockbrons.
Sven-Erik Kempe sitter böjd över klockformen i glasfiber. Det är den formen som ska ge ett avtryck i den yttre sandformen som används vid gjutningen. Han klistrar fast små bokstäver i vax: Cassium finis viae regnum dei...

Det betyder, översatt från de lärdas språk: Vägens slutmål är Guds rike, men dess närmål är hjärtats renhet.

Cassianus heter munken som skrev så på 400-talet.

1600 år senare justerar Sven-Erik Kempe glasögonen och måttar med pincetten och doppar bokstäverna i flytande vax, sätter dem med ögonmått och säker hand.

Han berättar att klockan ska väga hundra kilo. Ju mindre klocka, desto högre klang. Den här får tonen ciss och ska klämta i ton med nunnornas klocka på Mariavall.

Man gjuter inte så många kyrkklockor här i gjuteriet, en fyra-fem om året. Viss uppståndelse var det när man för några år sedan göt de nya klockorna till eldhärjade Katarina kyrka i Stockholm. Annars gjuter man skulpturer, prototyper och andra mer prosiaiska klockor - båtklockor och klockspel.

Blandrashundarna Tarzan och Ozzy bryr sig inte så mycket om gjutning. De vaktar med viftande svansar den hemtrevliga verkstan med klockformar, metallrester och allskön bråte i en skön oordning.

När någon ringer tillklockgjuteriet i Ystad klämtar en klocka. Som det anstår ett klockgjuteri.
Nu är det allvar. I dag ska klockan gjutas. Flera formar står på rad. Formen till de större klockorna hålls på plats av metallband. I dag ska det också gjutas ett par klockor till ett klockspel och så konstnären Raili Korkkinens skulpturer. Hon är med för att följa arbetet.

Det dånar i ugnen. En fläkt blåser upp värmen mot 1 250 grader. Det är varmt i verkstaden, och varmare ska det bli. Tony Kempe kontrollerar värmen i ugnen flera gånger. Jodå, visst händer det att han bränner sig. Och flera gånger medan far och son jobbar i verkstaden denna förmiddag så rycker de plötsligt till, retirerar för att undkomma värmen.

Det är så varmt så man kan inte riktigt förstå det.

Så tar Tony och fadern Sven-Erik Kempe på sig de glittrande skyddsdräkterna. Nu liknar de mest aktörerna i en rymdopera.

Innan degeln med den smälta metallen ska tas upp ur ugnen varnar Sven-Erik Kempe oss:

- Händer det något ska ni bara ut. Ut. Vänta inte på något utan stick ut genom närmaste dörr.

- Vad kan hända?

- Degeln kan gå sönder. Då rinner metallen ut som olja på golvet.

Han behöver inte säga mer. Vi fattar posto för att få bästa vy över gjutningen. Lite läskigt är det.

Sven-Erik Kempe lyfter på locket till ugnen, blandar i en tablett med ett ämne som ska ta bort föroreningarna i gjutningen.

Så firas den glödande degeln med 250 kilo smält metall upp ur ugnen. Den glöder som en sol och ger ifrån sig en intensiv värme. Teamet Kempes firar ner det i en ställning som hänger i en travers. Nu kan far och son långsamt fira degeln på plats och sedan hälla metallen i formarna.

När klockformen är fylld, häller Sven-Erik Kempe lite grillkol överst. Det sprakar hemtrevligt. Kolet är till för att metallen inte ska stelna så snabbt.

Tony Kempe svalkar sig med vatten som han både dricker och häller över huvudet.

I dag behöver inte verkstaden värmas på något annat vis än med ugnen. trots att snön faller vackert utanför fönstret.

Sven-Erik Kempe får slänga lite mer metall i degeln och värma en gång till. Det räckte inte riktigt till alla fomarna.

- Jag var en snåljåp, säger han.

Gjuttekniken verkar inte helt olik den som man använder till tennsoldater.

- Det stämmer, principen är den samma, säger Sven -Erik Kempe.

Han pustar ut efter en intensiv förmiddag. Att gjuta kräver koncentration.
Sven-Erik Kempe säger att han inte är nervös. Han vet att klockan blir bra.

Formen och metallen i klockan har svalnat och står ute på gården. Med en mejsel hugger Tony och Sven-Erik Kempe med gemensamma krafter bort den stelnade sanden. Bit för bit befriar de klockan från sin form. Till slut ligger den där som en fågel Fenix uppstånden ur ugnens glödande grepp. Metallen är fortfarande ljummen.

Nu ska bara klockan putsas och så stämmas. Det sker genom att man slipar den invändigt.

Sedan är den färdig för leverans till fader Ingmar och det nya munkklostret på Mariavall. Färdig att sprida himmelska toner i tusen år.