Nöje

Eftertankarna borde ha fått klarna

Nöje Artikeln publicerades

Pappa är folkkär. Pappa går hem i stugorna. Pappa är skitfull och drabbas av delirium och ser Finlandsbåten ute i trädgården. Pappa skriver böcker, artiklar, krönikor. Pappa målar tavlor. Pappa är berömd. Pappa är en elak jävel när han är full.

Alla älskar pappa - åtminstone alla som inte känner honom. Hemma råder rena kriget mellan föräldrarna; ett permanent skyttegravskrig där positionerna är låsta sedan åratal tillbaka. Där hemma i lägenheten är familjen extremt uppmärksam på om pappa är nykter eller om han är full - och om han är full: Hur full är han? På vilket humör? Trött eller stridslysten? Halvpackad eller bitskt aggressiv? Nils Claesson har skrivit en bok om sin uppväxt och om sin far, Stig Claesson - mer känd som "Slas". Blåbärsmaskinenheter den.

Kanske kunde den fått titeln "Allt du aldrig velat veta om Slas".

Som trogen läsare av Stig Claesson vill man tända ett ljus i det bistra mörkret, tända ett skimrande stearinljus och minnas en av våra stora författare. Minnas en man som verkligen kunde konsten att minnas. En man som förmådde ge ord åt ett döende land, en föråldrad hederlighet, en svunnen tid före dess vi alla stängdes in i en vakuumförpackad mardröm; minnas en man som till synes gick rak i ryggen och ärligt och rättframt sade vad han tyckte.

Men Stig Claesson var alkoholist. Han var periodare. Och ingen av alla jag träffat som haft med Stig Claesson att göra genom årtiondena har hymlat med det eller sagt något annat än att han var en riktigt elak jävel när han var full, och rätt ofta när han var nykter också.

Även om Blåbärsmaskinensjälvfallet är en enögd partsinlaga så har hatet - som en gång måste funnits - svalnat. Ärren i själen finns kvar, rösten är ännu sargad av minnena. Men år har lagts till år. Det är heller ingen anklagelseskrift. Det är som det är, en fyllehund är en fyllehund och Nils Claesson är hans son.

Han tvingas bli vuxen i förtid. Han tvingas bli förmedlare, att vara en ständig strömledare mellan föräldrarnas spänningar. Han får inte vara barn. Han kan aldrig vara lugn, aldrig känna sig trygg. När som helst kan något hända som i ett slag vänder dagen tillbaka till mardrömmen. Han måste alltid vara beredd på det värsta.

I centrum står alltid Stig. Det är fadern som slukar uppmärksamheten, som kräver allt syre i familjen. Det är Stig det är synd om. Det är Stig som är stark. Det är Stig som kan och vet allt. Det är Stig som försörjer familjen. Det är Stig som är mannen i huset.

"Stig skulle få vara vuxnast men också mest barn. Stig skulle vara den starkaste men också den mest sårbare." Nils Claesson skriver inte så mycket om sin mor, Taki , eller syskon. Det är kring fadern - som sonen alltid kallade Stig, aldrig pappa - boken kretsar. Stig Claesson ska ha försökt begå "flera självmordsförsök". Det var inte bara alkohol han missbrukade utan även piller, bland annat Ryhopnol. Läkarna var många, recepten ännu fler och pillerburkarna fanns överallt i lägenheten och ute i stugan.

Dessutom hade Stig Claesson samtidigt en annan familj, men om denna - eller "den Andra kvinnan" - har sonen inte mycket att säga.

Det råder ingen tvekan om att Nils Claesson, liksom alla barn till alkoholister, haft en trasig uppväxt som för alltid sätter sina spår. Men när fadern blir äldre och får svårare att ta hand om sig själv, när cancern diagnosticeras, kommer Nils Claesson under de sista åren närmare sin far.

Därigenom avrundas framställningen av en sorts försoning, även om den - som allt annat i familjen - sker helt och hållet på Stig Claessons villkor. Det blir också lättare att förstå varför Nils Claesson skrivit den här boken. Det är uppenbart att han drivits av ett inre behov. Han har velat ge sin version av den folkkäre ikonen. Hans röst och hans erfarenheter måste få höras. Hyllningarna och de många "vännernas" entydigt idoliserande bild blir till slut för mycket.

Ändå sitter jag här ensam i svinottan och inväntar gryningen. Stearinljuset fladdrar stilla av draget från fönstret jag alltid glömmer att täta. Det är ännu mörkt därute. Människorna sover och drömmer sina drömmar och vet ännu inte av dagens bördor. Det är, och kommer länge förbli, tomt efter Stig Claessons årliga roman som i regel inledde Bonniers höstutgivning.

Det är en vemodig tanke, svartkantad och sorglig, att aldrig mer få läsa en ny bok med den distinkta och lakoniska stilen - den omisskännliga stilen som var Stig Claessons och ingen annans - de valvalda orden som förmådde väcka liv i ideal som förötts och förråtts sedan länge. Ljuset brinner sakta, men jag kan inte frigöra mig från tanken att Blåbärsmaskinenhade kunnat bli en avsevärt bättre och kärnfullare bok om författaren vidgat perspektivet en aning, om han låtit eftertankarna rörande relationerna klarna, bli tydligare och - för att uttrycka det rakt och rått - väntat tills liket åtminstone hunnit kallna.