Opinion

Alliansregeringen är historiens fånge

Opinion Artikeln publicerades

I riksdagsdebatten som följde regeringens presentation av vårbudgeten återkom finansminister Thomas Östros (S) gång på gång till oppositionens försyndelser under åren i regeringsställning. "När vi kom i regeringsställning hösten 2014 hade landet med nöd och näppe överlevt tvåsiffrig arbetslöshet, en rekordhög statsskuld och en raserad industristruktur. Borta är nu biljobben, telecomjobben och träjobben.", dundrade Östros. Allt medan den förre finansministern och numera oppositionens talesman i ekonomiska frågor, Andes Borg, vanmäktigt knöt näven i fickan.

Ovanstående scen är naturligtvis rena fantasifostret. Ingen vet vem som sitter i regering om två valperioder, ingen vet om Volvo och Saab eller andra delar av den svenska industrin dukar under i den värsta ekonomiska nedgången sedan det andra världskriget. Ingen vet ens om den varar fram till - eller, hemska tanke, längre än - valet 2014.

För tredje gången presiderar en borgerlig regering över en allvarlig ekonomisk nedgång. De två tidigare gångerna har det lett till valförlust och socialdemokratiska brösttoner om uppstädning och krishantering. Om oppositionen fick som den ville, skulle det sannolikt leda till just det man två gånger anklagat borgerliga regeringar för; urusla statsfinanser och en ekonomi på dekis. Undra på att finansminister Anders Borg vill hålla hårt i statens pengar så länge det går. Frågan är emellertid hur länge han mäktar hålla emot.

När alliansen vann valet 2006 hette det att en borgerlig regering för en gångs skull hade tur. Ekonomin gick i högfart och statskassan bara svällde och svällde. Äntligen skulle en borgerlig regering få styra under fyra goda år och kunna genomföra sitt program ostört och utan hotande kriser. Sedan kom den 15 september 2008 när storbanken Lehman Brothers gick i konkurs och världen har sedan dess inte varit sig riktigt lik. Liksom Thorbjörn Fälldin under 1970-talet och Carl Bildt under 1990-talet regerar Fredrik Reinfeldt landet under krisflagg. Likheterna är många, men där finns även skillnader som kanske kan innebära att en valförlust 2010 inte är en självklarhet.

Fälldinregeringarna präglades av en internationell djup konjunkturnedgång I spåren av två oljekriser. Den första borgerliga regeringen på 44 år var emellertid livrädd för arbetslöshet och fortsatte med den överbryggningspolitik som regeringen Palme påbörjat. Gigantiska lån togs upp för att finansiera företagsakuter och offentlig expansion. Priset blev högt, inte bara I form av räntor och amorteringar, utan också en bevarad ineffektiv industristruktur som tog årtionden att få ordning på.

Tio år senare slutade Den enda vägens politik under Carl Bildts minoritetsregering med en valutakrasch som först mer eller mindre tömde statskassan och som förde till arbetslöshetsiffror av rent engelska eller belgiska nivåer och slutligen valförlust. Göran Persson skulle sedan i åratal kunna vinna retoriska poäng I debatten med syftningar på hur han först som finans- och sedan som statsminister röjt upp efter borgerlighetens konkurs.

Nu är vi där igen. Finansminister Borg tävlar med banker- och prognosmakare om de dystraste förutsägelserna. Arbetslösheten kan hamna på skyhöga 12 procent. En kvarts miljon arbetstillfällen kan försvinna på två år och vart sjätte industrijobb försvinna.

Till skillnad mot oppositionen, som kan syssla med överbudspolitik och annat önsketänkande, är regeringen ansvarig för den ekonomiska politiken. Skulle den göra som Mona Sahlin och Tomas Östros vill - kraftigt öka de offentliga utgifterna och underskotten - lär det inte dröja länge innan vi får höra jämförelser med Fälldins och Bildts regeringar.

Så undra på att Borg och Reinfeldt envist tjatar om att hålla statsfinanserna sunda inför vad som komma skall.

Återstår att se hur länge det blir.