I dag, på Adolf Hitlers födelsedag, inleds FN:s konferens om rasism i Genève, också kallad Durban II. Det skulle kunna ses som ett tecken.

Risken för att Genévemötet blir en upprepning av vad som hände i sydafrikanska Durban 2001 är nämligen stor, vilket allt fler inser.

Då urartade konferensen i ett antiisraeliskt spektakel. Sionism likställdes med rasism, vilket fick Israel och USA att i protest lämna Durban.



I EU-kretsen har diskussionen inför Durban II varit intensiv. Man har velat agera gemensamt, vilket diskuterades så sent som i skrivande stund på söndagen.

Den senaste tidens förhandlingar om sluttexten har också tolkats som försiktigt konstruktiva. Många kontroversiella delar i det 60 sidor långa dokumentet har strukits, så att detta nu endast omfattar 17 sidor. Ändå bedöms fortfarande risken för att antisemitiska krafter på nytt ska ta över som stor. "Det finns en oro för hur själva mötet ska gestalta sig", har utrikesminister Carl Bildt (M) slagit fast.

Ändå har Sverige valt att delta, om än inte på politisk nivå. I stället skickar man en tjänsteman.

Det är en tjänsteman för mycket.

Inte minst sedan både Nederländerna och Australien på söndagen meddelade att de inte kommer att närvara i Genève. De ansluter sig därmed till Israel, Italien, Kanada och USA, vilket EU i samlad tropp borde göra.



Dagens FN-system har gång på gång visat sig vara synnerligen illa lämpat för att agera universellt i frågor som rör värnandet av mänskliga fri- och rättigheter – och bättre som diskussionsklubb. Diktaturer har samma status i FN som världens demokratiska stater.

I FN:s råd för mänskliga rättigheter verkar stater som har satt brott mot de mänskliga rättigheterna i system. Där återfinns Nigeria, Egypten, Indonesien, Kina, Pakistan och Saudiarabien. Ordförande för Durban II är Ryssland. Dessa länder vill naturligtvis inte få sina egna brott eller brister belysta, utan väljer hellre att ge sig på den ende demokratiska staten i Mellanöstern. Så försöker man vända strålkastarljuset bort från den egna avsaknaden av demokratiska fri- och rättigheter.

I Genève kommer, i linje med detta, också Irans president, Förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejad, passa på att sola sig i glansen från världssamfundet. Använda FN för att inför iranierna legitimera och stärka sitt envälde.

FN borde inte låna sig till liknande. Och så länge risken kvarstår för att FN-systemet ska kapas av illasinnade, borde Sverige tillsammans med andra, verkliga förkämpar för MR-frågor, agera för att finna bättre forum.