Scenerna ligger bara ett stenkast från havskanten, och promenerar man en liten bit så finns det fina badmöjligheter.

Sedan starten för fem år sedan har festivalen vuxit stadigt, till runt 2 500 besök i år, men utan att förlora den mysigt intima stämning som vilar över hela arrangemanget.

Det är en festival som gjord för att mysa bort en kväll eller en helg på. Med fyra tältscener och ett program som blandar allt från konserter och estradpoesi till sagoberättande och danskurser finns det hela tiden något att göra. Och om man behöver en paus från programmet så är det bara att plocka upp en flaska närproducerad äppelmust, promenera ner till havet och se vågorna slå mot den steniga stranden. Eller försöka sig på lite jonglering på ängen. Jag försöker, men har inte vaknat upp med en ny talang denna dag heller. När till och med barnen skrattar ger jag upp och slår mig ner i cafétältet.

Där ska Molly på rymmen precis börja lira. Det är en skön trio tatuerade och skäggiga grabbar som blandar folkmusik från Skåne, USA och Irland och kokar ner det till ett ösigt, roligt och sympatiskt folksväng. Bandet skulle egentligen spela först vid tiotiden, men har råkat lova bort sig själva till en bröllopsfest samma kväll. Så konserten börjar redan vid fyrasnåret, inför en eftermiddagssömnig, sittande publik. Synd, för med en senare speltid tror jag att Molly på rymmen hade kunnat få till ett rejält party.

Något senare är det dags för Emil Jensen att inta samma scen. Och plötsligt är det knökfullt i det lilla tältet. Med en blandning av estradpoesi, stand-up och konsert får Emil Jensen och hans två kompmusiker snabbt med sig hela publiken. Och det är en ren njutning att följa hans fyndiga funderingar och skickliga ordlekar. En av höjdpunkterna är ett brev där Jensen summerar de senaste årets händelser, så att den frånvarande frälsaren kan hålla sig uppdaterad om det som händer nere på jorden.

Bland annat konstaterar Jensen att det skrivits spaltkilometer om att USA fått sin första svarta president, men att ingen reagerat på att Sverige fått sin första utomjordiska statsminister. Folk skrattar så att de gråter.

Jensen gör också en finstämd svensk översättning av Michael Jacksons Beat It, som gifter sig så fint med de övriga låtarna att det tar en god stund innan jag greppar att det är en cover.

På kvällen luras jag till Backascenen, och förtrollas av den samiska jojkaren Inga Juusos ärrade sång och Steinar Raknes följsamma kontrabas. Och för er som tror att jag slagit huvudet i en sten så bjuder jag på en populärmusikalisk referens. Inga Juusos jojk framkallar gåshud lite på samma sätt som när Marianne Faithfull gästar Metallicas The memory remains. Och jag fantiserar om hur häftigt det skulle kunna bli att lägga ett par blytunga gitarrer bakom Juusos härdade stämma.

När kvällen går över mot natt är det dags för mig att ta farväl av årets Backafestival. Men på vägen ut blir jag stående vid en jättelik ek, som tronar majestätiskt i utkanten av området. Vid trädets fot har en klunga barn samlats. De har hittat en grön strålkastare, som egentligen har placerats där för att lysa upp trädet underifrån. Men i barnens värld blir strålkastaren en scen, och de turas om att ställa sig i skenet och berätta sagor för varandra.

Ett underbart tecken på att sagan om Backafestivalen bara börjat.