Han var en liten man som under hela sitt liv gjorde allt han förmådde för att verka längre och ta så mycket plats och utrymme han mäktade med. Han var ivrig och hängiven sina infall och idéer, oförtrutet på jakt efter nya uppgifter att axla.

Han var alltid i rörelse, hastigt på språng mot nya mål. En pamflett, en liten stridsskrift, ytterligare en ettrig artikel, ett aggressivt utspel eller ett nålstick i förbifarten; han var aldrig stilla, alltid mitt i steget. Håret i oordning, kläderna välskräddade men ofta litet skrynkliga. Som om han tydligt ville demonstrera att det världsliga och jordiska inte var av större vikt. Andra värden och högre mål var avgörande i livet.

Hans ögon beskrivs oftast som piggt ekorrlika. Rastlösheten var en given del av hans lättrörliga väsen. Men bristen på koncentration, de snabba hoppen och byten av intresseområde, bar alltid med sig ytlighet och slarv som ständigt närvarande risker. Även hans stil bar spår av brådskan, av farten. Ibland skriver han nästan stackotaktig. Korta meningar, avhuggna huvudsatser. I regel var det ett effektivt tidningsspråk, men ibland avhugget intill det obegripliga.

Hans livsgärning var imponerande i sin omfattning och bredd. Han levde mellan 1881 och 1974, blev alltså nittiotvå år gammal. Han gav ut Strindbergs Samlade Skrifter (femtiofem band med kommentarer på över 1sidor). Han skrev flera biografier bland annat över Geijer och Fröding, Charles Darwin och Poul Bjerre. Antalet artiklar, främst i Aftonbladet, uppgår till i runda tal femtusen. Mest känd är John Landquist kanske ändå för att han på bredare front och för en större allmänhet introducerade den på sin tid inflytelserike franske tänkaren Henri Bergson och dennes intuitions- och viljefilosofi. Det gjorde han med dels sin doktorsavhandling i filosofi Viljan från 1908, dels senare med Människokunskap (1920). Hans karriär som filosof gick dock snabbt om intet. Fackfilosoferna betraktade honom som en ren dilettant. Däremot utsågs han till professor i pedagogik och psykologi 1936, han kom att stanna i Lund fram till pensioneringen tio år senare då han tillsammans med sin tredje hustru – Solveig – flyttade tillbaka till huvudstaden.

I likhet med så många andra akademiker, författare och skribenter vid denna tid var även John Landquist prästson, uppvuxen i Katarina församling, en av de fattigaste stadsdelarna i Stockholm, där fadern var kyrkoherde. I Uppsala, där han först försökte läsa litteraturhistoria för Henrik Schück men bytte till filosofi då han kände sig bortstött av den briljante Schücks förkärlek för realism och handfasta resonemang, umgås han intensivt med bland andra den dekadente och utmanande Sven Lidman (det var långt före hans frälsning och starka engagemang i Pingstkyrkan) och med Sigfrid Siwertz och Sigurd Agrell.

Den store idolen för den unge Landquist var – som för så många andra – den verserade och sorgsne Oscar Levertin, litterärt och poetiskt orakel på Svenska Dagbladet. Men snart fann John Landquist sin egen väg, som idéhistorikern Ingemar Nilsson skildrar inlevelsefullt i den nyutkomna biografin John Landquist. Filosof, psykolog, kritiker.

Den inte helt homogen författargrupp, viken snart kom att kallas tiotalisterna, fick i John Landquist en trogen och villig propagandist. Han kände dem alla personligen. Ludvig Nordström, Sigfrid Siwertz, Marika Stiernstedt. De flesta av dessa författare var hans mycket nära vänner. Med Elin Wägner gifte han sig. Det är en inte alldeles smickrande bild av John Landquist som framträder när man granskar hans litteraturkritik.

Han var en vänkritiker av närmast osmakliga proportioner. Hans närmaste vän, Ludvig "Lubbe" Nordström, recenserade han över trettio gånger, alltid i översvallande positiva ordalag. Även senare, som ledamot av Samfundet De Nio, kämpade han för att Lubbe Nordström – vars författarskap utvecklats ytterst negativt – skulle tilldelas Samfundets Stora pris. Landquist var verkligen sina vänners vän, en egenskap som inte är direkt hedrande för en kritiker. Till och med de positivt särbehandlade vännerna reagerade till slut. "Vi äro gamla vänner", skriver Lubbe Nordström i brev till "Lankan" 1926, "och du har gjort vänkritik, inte sakkritik. Men jag vill inte ha vänkritik."

Annars var det i samband med den stora och omvälvande Strindbergsfejden som John Landquist gjorde sig ett namn i offentligheten. Genom att han försvarade August Strindberg – och därmed gick emot Verner von Heidenstam och Fredrik Böök – profilerade sig Landquist som vänsterliberal skribent. En aning egendomlig framstår hans position eftersom Landquist strax före fejden skrivit en bok om Verner von Heidenstam till föremålets femtioårsdag. Boken är i princip oläslig då Landquist kritiklöst knäfaller i stoffet inför Diktarfurstens fötter. Tonen är så inställsam och devot att sidorna nästan dryper av sirap.

Från en dag till nästa blev han genom sitt stöd till Strindberg ett namn att räkna med i den litterära offentligheten. Ingemar Nilsson skildrar i sin biografi ingående, och ofta medryckande, hur Landquist bryter fram i offentligheten. Han ägnar särskilt intresse åt den konflikt som uppstod mellan John Landquist och Fredrik Böök, vilka efter att ha varit vänner i ungdomen förvandlades till hätska fiender. Antalet skärmytslingar i spalterna mellan de två temperamentsfulla kritikerna var många och ofta oförsonliga.

Mindre känt är det att även John Landquist var stor tyskvän även under andra världskriget. Han stödde nazismen och Hitlers maktövertagande. Där skiljer han sig inte från Böök, snarare var Landquist ännu slirigare i sina uttalanden. Fredrik Böök var till exempel entydigt emot alla former av antisemitism alltmedan Landquist även här försökte försvara den nazistiska politiken. "Men att det i hans tänkande till och från ingår affektfyllda stråk av fruktan och avsky för det judiska går dock inte att bortse från", skriver Ingemar Nilsson försiktigtvis.

John Landquist, som kritiklöst svalde en hel del av den tyska propagandan, skrev att om 600judar fick lida så kunde man inte samtidigt förneka att 60 miljoner tyskar fått det bättre. Efter den studieresa som Landquist gjorde till Tyskland 1933 i egenskap av journalist, varvid även besök i koncentrationslägret Sachsen ingick i det propagandistiska programmet, skrev han att fångarna såg friska ut och att kålsoppan som serverades "var inte blott närande utan välsmakande".

Han försvarade Anschluss, annekteringen av Österrike. Han deklarerade bestämt att Tyskland var en fredssträvande nation även efter inmarschen i Polen och andra världskrigets utbrott. Han försvarade den skamliga transiteringen av Engelbrechtdivisionen.

Ingemar Nilsson biografi fyller en viktig lucka samtidigt men det är svårfattligt varför han försöker tona ner, liksom ursäkta, Landquists pronazistiska hållning med svepande formuleringar. Likväl är det en väsentlig bok. Ty John Landquists position och inflytande var under flera decennier svårt att överskatta. Det var inte enbart tiotalisterna han aktivt hjälpte, och kanske i någon mening skapade som författargrupp, utan Landquists febrila aktivitet, hans flit och verksamhetslusta sträckte sig långt fram genom decennierna under förra seklet.

Till skillnad från Fredrik Böök blev han inte – märkligt nog, kan man tycka – en märkt parias efter krigsslutet. Han fortsatte att skriva i Aftonbladet ända till dess döden ryckte pennan ur hans hand, då han var nittiotvå år fyllda. Även som ledamot i Samfundet De Nio, där han tog sitt inträde vid dess instiftande år 1913 och sedan satt på stol nio fram till 1969, utövade John Landquist ett bestående och mäktigt inflytande i svenskt litteraturliv. På gott eller ont? Ja, det är frågan.