Nöje

Det danska sveket

Nöje Artikeln publicerades

Det var hösten 2001 jag förstod att Köpenhamn bara hade fejkat. Köpenhamn älskade mig inte som jag alltid älskat henne (Köpenhamn är definitivt en kvinna, en barsk, stilfull och kompromisslös kvinna). Novembervinden blåste innanför både min tjockjacka och tjocktröja, innanför märg och ben.

Anledningen att jag ser tillbaka på den bistra Köpenhamnshösten är att jag nyss läst Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk– om hur Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard kunde få börja styra och ställa i Folketinget. För orsaken till snålblåsten hösten 2001 var snarare det isande folketingsvalet än bristen på kärlek.

På skolan där jag gick pratades det en del. Och vad som förvånade mig var att mina klasskamrater, kulturintresserade tjejer i 24-årsåldern med svartfärgat hår, röstade åt höger, på Anders Fogh Rasmussens Venstre. (Det här var flera år innan Sverige fick sin så kallade "pophöger" – nu skulle jag inte ha förvånats på samma sätt). Våren 2002 kom min väninnas estniska pojkvän för att bo med henne i Köpenhamn. Eftersom Estland då inte var med i EU blev de tvungna att flytta till Malmö – precis som alla andra kärlekspar där båda inte var EU-medborgare. Så var de nya reglerna och så är de fortfarande.

Jag har läst Lena Sundströms bok på kvällarna. Och vissa nätter legat sömnlös av upprördhet och av oro. Att tio procent av danskarna började rösta på ett främlingsfientligt parti, som dessutom blivit de som sätter agendan för stor del av den danska debatten, är inget som skedde över en natt. Det är som ett gift som nästan omärkligt sipprat in i tidningsspalterna och politiken för att en dag plötsligt vara en självklarhet.

Sundström förklarar det absurda i Muhammedkrisen, när Jyllandsposten publicerade karikatyrteckningar av profeten. Hur det gick till när tidningen Politiken beslutade sig för att trycka Dansk Folkepartis jätteannons. Hur det kom sig att de danska socialdemokraterna började anamma Dansk Folkepartis retorik. Och hur det den här vändningen kunde komma under strålande högkonjunktur.

Varför Världens lyckligaste folkär obligatorisk läsning för alla svenskar är inte för att vi ska känna oss mer lyckade än våra grannar i väst. Det är för att vi ska bli mer observanta och medvetna om vårt ansvar som medmänniskor och väljare med makt. Folkpartiet flirtade redan 2002 med den populistiska retoriken med sina språktester för invandrare, och de skulle inte vara de sista. Det kan mycket väl hända, precis som Lena Sundström skriver – att det visar sig vara Dansk Folkeparti som bara var lite smartare än Sverigedemokraterna, lite före sin tid.