Stefan Pettersson vägde 100 kilo och förde en stressad tillvaro som innebandyledare och småbarnsförälder. Sanna Rosén hade två förstörda diskar i ryggen och simmade mest för att komma i form efter sin tredje förlossning.

Men deras träning i hälsosyfte kom att spåra ur.

Till den milda grad att de hamnade i landslaget och slog en massa rekord.

Stefan och Sanna har på gamla dagar blivit två av sydöstra Skånes mest meriterade idrottsutövare. De har tagit sitt idrottande till en nivå som de själva inte hade en tanke på och som de flesta av oss bara kan drömma om.



Båda var talangfulla i sin ungdom men blev aldrig några vuxenstjärnor. Deras bidrag till idrottsrörelsen har i stället mest varit i rollen som ledare; Stefan som eldsjäl i IK Pandoras innebandy och Sanna som tränare i flera olika simklubbar. Som aktiva hade de med råge passerat bäst före-datumet.

Men under 2000-talet har de gjort spännande anatomiska upptäckter. Deras kroppar har svarat på tuff träning på ett sätt som ingen av dem hade räknat med.



Sanna är 46 år och har bland annat tagit tre medaljer vid Masters-VM i Australien (guld på 50 frisim, 28 sekunder). Hon har en hel drös Europarekord och besegrar motståndare som härjat i olympiskt vatten.

Stefan, som fyllt 40 år, gjorde landslagsdebut förra sommaren på veteran-NM och har börjat snegla mot EM.

– Men VM är inte att tänka på för min del. Jag hade inte haft en chans mot alla gamla kenyaner, säger han.



Jag träffar Stefan och Sanna på en lunchrast. Åldersmässigt befinner jag mig i samma spann, men så mycket mer gemensamt än åldern finns inte.

Det finns exempelvis inte ett grams överflödsfett på deras kroppar. Det är precis såna som Stefan och Sanna som tar bort alibit att man skulle vara för gammal för att underkasta sig hård träning. Ja, ni vet själva hela batteriet av ursäkter som sätts in för att dämpa det dåliga samvetet: Man har inte tid. Det är inte bra för kroppen med för hård påfrestning. Familjen måste prioriteras.

Nonsens.

Vardagspusslet går visst att få ihop. Kroppen mår visst bra av tuff träning. Allt handlar om planering, vilja och sunt förnuft.



Stefan tränar nio dagar i sträck innan han lägger in lite återhämtning. För Sannas del kan det bli upp till 10–12 pass i veckan.

Det är mer än vad elitspelarna i Ystads IF:s handbollslag tränar.

– Som simmare är man van vid att träna hårt, men jag tränar annorlunda nu än när jag var yngre. Smartare. Framförallt har jag lärt mig att lyssna på kroppens signaler och det tror jag att fler unga idrottare skulle må bra av att göra. Många är söndertränade och utbrända när de är 18–20 år, säger Sanna.



Drivkraften för båda handlar om att utmana kroppens naturliga föråldringssystem. Visserligen kan båda bli triggade av att stå på en startlinje eller en startpall; av kampen sida vid sida. Men ännu mer tävlar de mot sig själva, sin ålder och sina tider.

Hur högt upp i åldern kan man pressa sina personliga rekord? Hur länge kan man lura kroppen att uppföra sig som om den vore 20? I vilken ålder når man sin fysiska peak? 25? 35? 45? Ännu senare?

– Det här är ett intressant ämne att forska kring och jag är själv nyfiken på när det ska svänga. På korta distanser är jag snabbare i dag än när jag var som bäst i min förra karriär, säger Sanna.



De flesta 40–50-åringar som börjar träna gör det i rent hälsosyfte. Risken att drabbas av diabetes minskar. Muskulaturen stärks. Livskvaliteten höjs.

Men därifrån till att springa tio mil i veckan eller simma tolv pass i veckan är det en himmelsvid skillnad.

– För min del var det aldrig meningen att detskulle bli på det här sättet. Men när jag började träna gjorde jag snabba framsteg och blev uppmanad att anmäla mig till något motionslopp. Det gick bra, jag blev inspirerad och sedan kom bollen i rullning, säger Stefan, som även han är nyfiken på att se när han når sitt kulmen.

– För oss långdistanslöpare har jag hört att det ska gå en tydlig gräns vid 45 år. Sedan ska det inte spela någon roll hur mycket man tränar, det går bara utför. Det är i alla fall samständiga uppgifter från löparkollegor.



Stefan funderar också på om hans rätt mediokra idrottsbakgrund kan ha bidragit till framgångarna på ålderns höst. Det var en otränad men också utvilad kropp som han satte i rörelse i akt och mening att gå ner i vikt.

– Jag dras inte med några skador efter en karriär som slitit på kroppen och jag kan tycka att det nästan är barnsligt kul att tävla. Det är inte säkert att jag hade känt så om jag haft en lång karriär bakom mig.



Båda har familj och ett arbete som kräver tid. Men för Sanna har det fungerat att lägga alla bitarna i familj-träning-arbete-pusslet.

– Min familj har alltid sett det som positivt att jag tränar. Mina barn har blivit ganska stora men ofta sitter någon vid bassängkanten när jag tävlar. Simhallsmiljön är naturlig för alla i familjen.

Stefan säger att även hans familj har ställt upp till 100 procent på hans satsning. Men han medger att ett visst mått av dåligt samvete kan smyga sig in emellanåt.

– Jag försöker att förlägga min träning så att den stör familjelivet så lite som möjligt. När barnen har somnat på kvällarna tar jag på mig pannlampan och ger mig ut på en löprunda.



Tioårige sonen Filip är löpare i Ystads IF:s ungdomsgrupp och en av Skånes bästa i sin ålder.

– Filip har räknat ut att han kommer att slå mig i Wallanderloppet om fyra–fem år. Så blir det säkert också. Han tar in cirka en minut om året på mig...



Tiden går. Lunchrasten är över och vi skiljs åt i en lövhög i Norra promenaden. På kvällen ska Stefan och Sanna köra tuffa träningspass på var sitt håll.

Själv har jag suttit bakom ett skrivbord och skrivit den här texten.

Suck.