De döda ingår i familjen

Tomelilla Artikeln publicerades

Inom den romersk-katolska kyrkan började man fira alla helgons dag samt alla själars dag redan på 700-talet. YA har träffat pater Ingmar, för ett samtal om död, änglar och demoner.

Det har gått mer än ett halvår sedan pater Ingmar Svanteson flyttade in i sitt munkkloster vid Mariavall, något som varit både utmanande och rogivande.

– Att flytta gjorde större skillnad än jag förväntade mig för man påverkas ju av sin omgivning, säger pater Ingmar, eller broder Ingmar som alla kallar honom.

Men, som han säger, bejakar man utmaningen så skapar det frid. Trots att han sedan flytten har haft cirka 125 övernattningar med gäster som sökt retreat i klostret.

– Det finns ett stort intresse för klosterlivet men jag är den ende munken som bor här. Ännu.

En tröst kan då vara att ha en stor familj. Även bland de döda.

– Lever man med Gud är inte den kroppsliga döden någon avgörande gräns. Man kan säga att vi är syskon med alla helgon redan nu och dessutom finns det skyddshelgon. På Mikaelidagen i september påminns vi dessutom om änglarna. Alla helgons dag, det vill säga dagen för de helgon som inte har en egen dag i almanackan, firas enligt traditionen den första november. Den andra november firas alla själars dag.

– Det är då man går till kyrkogården och tänder ljus. Man kan säga att den svenska seden med att komma ihåg de döda mest liknar alla själars dag.

Nuförtiden är ljus på gravarna en vanlig syn på svenska kyrkogårdar. Men ursprungligen är det en katolsk sed, liksom att tända böneljus i kyrkorna.

– Man har blivit djärvare med att knyta an till mänskliga behov, men när jag var liten fanns inte de här sederna i Sverige. I en protestantisk miljö blir det lätt en sammanblandning mellan helgonen och alla de döda, men båda festerna har katolska rötter. För en stressad heltidsarbetande småbarnsförälder kan tystnaden inne i munkklostret närmast beskrivas som öronbedövande. Åtminstone tills man vant sig. De tjocka avskalade väggarna erbjuder helt andra intryck än samhället utanför. En del gäster som besöker klostret är psykiskt instabila människor som blivit utmanövrerade från sjukhusen, berättar broder Ingmar.

– När de sitter i kapellet kommer frågorna. Jag berättar vad klosterlivet går ut på och ibland kan man nästan ta på tystnaden. Det är en god och livgivande tystnad.

Men det finns också en "dödens" tystnad, en förvarning till det bibeln kallar för dödsriket. En ruggig skuggtillvaro, en slags motpol till livet och som beskrivs i gamla testamentet.

– Det betyder inte att man inte existerar i dödsriket. Snarare är det en frånvaro av allt vi förknippar med att leva.

– Vi riskerar alla att hamna i dödsriket och Jesus mission är att befria oss från dödsriket och ta oss till himmelriket. Att fira alla helgons dag och alla själars dag är ett sätt att stärka hoppet om himlen och att be för dem i skärselden. Det senare är en slags anhalt och förstadium till himmelriket där man ska beredas och renas inför den slutliga sanningen.

– Med det menar jag inte det himmelrike fick lära sig i söndagsskolan, för det gav ofta intryck av något långtråkigt, utan livet i dess överflöd och högsta potens.

Eftersom att Gud är så obegriplig behöver människan helgon och martyrer som står henne närmre. För att inspirera och stödja. Maria, Jesus mor, är det vanligaste helgonet. De första helgonen som firades i den kristna gudstjänsten var martyrerna.

– Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde. Man kommer ihåg de som gett sina liv för tron och faktum är att det aldrig funnits så många martyrer som på 1900-talet.

– Att läsa om martyrerna är lika spännande som serieböcker och kan sätta spår för livet, säger han. Nyligen hemkommen från en resa till Rom, martyrernas stad, säger broder Ingmar att Sveriges firande skiljer sig betydligt från Italiens.

– Här uppe återspeglas naturens växlingar på ett helt annat sätt.

Han tar avstånd från dagens mish-mash av traditioner, till exempel blandningen av halloween och alla helgon.

– Teologin bakom är viktig, så att man inte blandar ihop helgon och själar i en oklar soppa.

– Om man inte kan sin historia kan man gå på vilka nitar som helst, säger han och drar paralleller till baltutlämningen och tvångssteriliseringen, båda skamfläckar i Sveriges historia.

För att ytterligare ge en dimension till livet, tror katoliker även på en osynlig värld. Änglarna.

– De är förnuftiga varelser skapade av Gud med helt fri vilja, men de är helt andliga, utan kropp. Änglarna uppenbarar sig ibland och det kanske mest kända exemplet är när ängeln Gabriel visade sig för Maria. Alla har vi vår skyddsängel och broder Ingmar tror på sin.

– Det finns också onda änglar, ibland kallade demoner, som gjort uppror mot Gud. Djävulen beskrivs i bibeln som en fallen ängel. Demonerna känner till ens svaga punkter men kan inte komma åt en ifall man inte samarbetar. Att lockas av den onda makten är det vi upplever som frestelser.

Utan tron på en yttersta dom tycker pater Ingmar Svanteson att livet blir absurt. Om inte historiens orättvisor avslöjas och får sin rättvisa dom blir slutsumman absurd och ett stort frågetecken. Tron på en yttersta dom är i grunden ett gott budskap.

Och i väntan på döden ger det utmaning och tröst att be om helgonens hjälp.

– Att bli bönhörd är inte en psykologisk inbillning. Bön förvandlar livet.