De många miljonerna av lydiga medborgare som under förra seklet skövlade Europa, lade det i ruiner och som beredvilligt lastade upp människor på tågen som avgick med destination utplåning och förintelse är idag döda. Nazismens knektar och medlöpare har försvunnit genom naturlig avgång. I dag är det dessutom tjugo år sedan muren föll. Den känsla av permanent schizofreni som delandet innebar, det paranoida övervakningssamhället på Östsidan med Stasis många angivare, den uppslitande söndringen är över.

Tyskland, som delades av segermakterna, är åter förenat. Den historiska utvecklingen, tidens distans till nazismen och den kommunistiska diktaturen, har under de senare decennierna förändrat mycket i den tyska litteraturen.

Länge var skuldfrågan ett av den tyska skönlitteraturens centrala tema; skulden och de schizofrena skuggor muren kastade på båda sidor. Kriget förblev ett oläkt sår, en ständig källa till självförebråelser och utgångspunkten för uppgörelser med det land som ovillkorligen var deras land. Namn som Heinrich Böll, Heiner Müller, Helga Schütz, Siegfried Lenz, Christa Wolf och Günther Grass placerade efterkrigslitteraturen i en moralisk tryckkokare.

Idag är den tyska litteraturen en av Europas intressantaste och mest livskraftiga. Där finns en intellektuell vitalitet och nyväckt nyfikenhet som är svår att hitta motsvarigheter till i andra länder. Det är inte alldeles enkelt att entydigt peka ut vilka faktorer som lett fram till detta. Men att känslan av befrielse – att skuldoket lyfts bort – är viktig råder det ingen tvekan om. Motiven är nya. Frågeställningarna har förändrats. Nya generationer tar vid. Även i Sverige har en del av de yngre författarna vunnit uppmärksamhet. Till exempel Juli Zeh, Julia Franck, Daniel Kehlmann, Ingo Schulze och Felicitas Hoppe.

Däremot har det under snart tjugo år överlag varit uselt beställt med översättandet av tysk litteratur alltsedan Norstedts, som av tradition var det svenska förlag som gav ut tysk skönlitteratur, mer eller mindre avbröt sin utgivning. Inte ens en litterär gigant som Siegfried Lenz kom längre ut på svenska. Därför är det mycket välkommet och glädjande att en nystartat förlag, Thorén & Lindskog i Malmö, deklarerar att de helt ska ägna sin utgivning åt den tyska sköntlitteraturen. Deras två första titlar har just utkommit, senare i år ger de ut även just Siegfried Lenz senaste novellsamling En tyst minut.

Uwe Timm, född 1940, är en populär och folkkär författare i sitt hemland. Och romanen Upptäckten av currywursten från 1993 är en av hans stora succéer. Det är i grunden en vacker och vemodig kärlekshistoria som utspelar sig i krigets skugga. Den inleds samma dag som Adolf Hitler gifter sig med Eva Braun, alltså den 29 april 1945. Engelsmännen står redan vid floden Elbe. Artillerield hörs tydligt inne i själva Hamburg.

En ung flottsergeant, Hermann Bremer, på permission råkar i biokön stöta till Lena Brücker så hon tappar sin handväska. De börjar prata, men avbryts av flyglarmet. Efter timmarna i skyddsrummet följer soldaten med den snart femtioåriga Lena Brücker hem. Hennes man är försvunnen vid fronten sedan sex år tillbaka. Och där på madrassen, som de lagt på golvet för att inte grannarna ska höra deras nattliga övningar, beslutar han sig i det första morgonljuset för att desertera.

När sedan Hitler tar livet av sig och engelsmännen marscherar in i Hamburg berättar inte Lena för Hermann att kriget är slut. Själv vågar Hermann inte gå utomhus av rädsla för att bli upptäckt som desertör. Därmed blir han – på grund av Lenas kärlek och rädsla att förlora denna sällsynta känsla av lycka – hennes egen fånge.

Ralf Rothmann, tretton år yngre än Uwe Timm, skulle i Sverige kallas för arbetarförfattare. Han är autodidakt och egentligen murare, och har även sedan flytten från Ruhrområdet till Berlin arbetat inom sjukvården, som boktryckare och taxiförare. Mjölk och kol, som utkom år 2000, är en ungdomsskildring med gruvan Gute-Hoffnungs-Hütte som dyster fond. Allt är skitigt, koldammet lägger sig som en svart hinna över allting. Stenlungor och slitigt treskiftsarbete, ett ständigt supande bland männen och en förlamande defaitism är vardagens villkor i Sterkrade. Det är sextiotal, Beatles är de stora idolerna och Simon Wess är femton, på väg att just kliva in i vuxenvärlden, en del av hans vänner har redan börjat arbeta i gruvan. Det är brutalt uppvaknande till rå sexualitet, meningslöst och oengagerat hångel tillsammans med Christiane, mekaniska fyllor på fredagarna, våld och ständig tristess.

Här härskar en de besegrades destruktivitet. Ingen förväntar sig längre något av livet. En vändpunkt för Simon blir en närmast explosiv matorgie som grannen Gino ordnar en kväll. En tanke föds – om ett annat liv utanför det klavbundna gruvsamhället. På så sätt blir Mjölk och kol en traditionell utvecklingsroman, och en efterlängtad strimma av hopp och optimism får stråla in i gruvsamhällets kompakta mörker.

Ralf Rothmann och Uwe Timm är två utmärkta exempel på hur rik och omväxlande dagens tyska litteratur är. Där Rothmann är rå och direkt är Timm snarare stämningsskapande och – trots den brutala inramningen – vardagsnära i sin romantik. Gemensamt för dem är deras individuella och imponerande stilkänsla, och att de skriver i den livskraftiga realistiska traditionen.