Hissdörrarna gled upp med ett diskret väsande. Inne i hissen stod Ulf Lundell med blicken fast i väggen. Jag klev in och sade hej. Han svarade också med ett hej. "Jag intervjuade dig efter en konsert i Karlshamn för hundra år sedan", sade jag. Han log hastigt och svarade: "Ja, ja..." "Får jag bjuda på en pilsner?" Han log igen. "Nejtack, du vet hur det är?". "Jo". Hissen plingade och vi klev ur.

Det var på hotell Park Aveny i Göteborg för kanske tio år sedan. Jag var där för Bokmässans skull, varför Lundell var i stan minns jag inte. Det var tredje gången jag träffade honom. Första gången var efter konserten i Karlshamn, vi satt i gräset och drack öl och hade det väldigt trevligt. Det blev en helsidesintervju i Blekinge Läns Tidningar. Andra gången kan han omöjligt minnas. Det var i Lund under den perioden då han bodde på Grand hotell och mådde skit.

Finns det någon person i Sverige som är mer känd än Ulf Lundell? I Norden? Politiker kommer och går, musiker kommer och går, journalister och författare kommer och går men Ulf Lundell är med hela tiden, hela vägen. Och idag fyller han 60 år.

Hade jag lyckats få tag på honom hade jag frågat honom om han någonsin trott att han skulle bli så gammal? Men så är det. Och han är min generations spegel, han var vårt alibi, vår bekräftelse och den som markerade en gräns exakt i mitten av 1970-talet.

1975 satt jag i en studentlägenhet i Lund, 24 år gammal. Ulf Lundell var 26 år och släppte plattan Vargmåne. Det var en bomb. Samma år kom Bruce Springsteen med Born to Run, han var också 26 år. Ännu en bomb. Året efter kom Lundells debutroman Jack. Vi blev bombade igen.

Sedan har livet rullat på för oss alla. Vi som överlevde. Ulf Lundell har gett ut 16 böcker och 39 plattor. Hans liv har varit en resa med ingredienser som funnen och förlorad kärlek, barn, missbruk och ekonomiskt välstånd och emotionell misär.

60 år. Done that, been there...

Numera bor han på Österlen, granne med Kivik Art Centre i närheten av Stenshuvud. Han hyllar den ensliga tillvaron, säger i en intervju att Österlen är outsägligt vackert och att han mest umgås med vildkatten.

Men han blir störd. Från tornet som ingår i Kivik Art Center kan man med lite god vilja se in på hans gård och han bråkar om det. Han kallar tornet för ett hemfridsbrott. Och hans konfrontationer med lösa hundar på Stenshuvud under hans ständiga terapeutiska promenader fick honom att skriva ett skarpt, öppet brev som vi publicerade i Ystads Allehanda. I sin senaste roman, Vädermannen, återkommer han till Stensnhuvud och de lösa hundarna och låter en av dem bli skyldig till en kvinnas död.

Vädermannen, som kom förra året, utspelar sig till stor del i huset på Österlen och i den omgivande trakten. Det är en bok som handlar om en äldre man, skrivare och musiker, med stor bil, brokigt umgänge och med en destruktiv rastlöshet som inte vill ge med sig. I en del av boken beskriver Lundell ett oväder som tvingar honom att stanna kvar, flyktmöjligheten är stängd, huset blir en cell och han konfronteras med sig själv och sin dödsångest. Romanens jag känner sig överrumplad av åldern, fasar inför insikten att nu är toppen nådd och passerad och att det bara finns en väg kvar och den bär utför – mot döden.

I en TT-intervju i somras kommenterar Ulf Lundell framtiden såhär: "Det finns väl alltid en bok att skriva, men sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra". Det låter som en suck.

Och fortfarande följs vi åt – Ulf Lundell och alla vi som är hans generationskumpaner. Ännu lyssnar vi till hans ord och läser hans texter och söker i hans liv återigen speglingar av våra egna. Det är 32 år sedan 1975 men än läggs år till år, dag till dag.

"Inga dagar är enkla dagar", som han säger.

Grattis på födelsedagen, Lundell. We are still on the road.