Nu prisas Olle Månsson för sitt stora engagemang i Sarpens scoutförening och tilldelas kommunens föreningsledarstipendium 2009.

– Det här känns jättekul och jag blev verkligen förvånad när de ringde och berättade om utmärkelsen. Först trodde jag att de förväxlat mig med Olle Månsson i badmintonklubben, för det händer ju, säger han med ett skratt, när vi träffas i hans hem i Vik.

Det råder då inget tvivel om att det bor en sjökarl där innanför dörren till det lilla huset nedanför backen på Osvald Lassongatan. På bjälkarna står de ihopsnickrade skeppen uppradade, på väggen bredvid kakelugnen hänger en stor tavla med ett föga förvånande motiv och på bordet framför oss ligger "Kulturarv under segel", från Sveriges Segelfartygsförening.

– Den där ligger alltid framme, säger Olle Månsson med ett leende och sneglar på boken.



Intresset för segelfartyg i allmänhet, och gamla stolta skutor i synnerhet, är alls inget nytt för Olle Månsson.

– Mina släktgrenar bakåt har varit väldigt båt- och sjöintresserade, så man kan nog säga att jag har det i blodet.

Skuta seglade han för första gången som 17-åring. Men det var inte förrän år 1974 som Olle Månssons tycke för de stora båtarna på allvar började accelerera. Han kände några som arbetade med Sarpen i Simrishamn och började snart engagera sig i skutans förening.

Och på den vägen är det alltså.

– Det var skutan som var mitt stora intresset. Sedan kom liksom ungdomarna på köpet, säger Olle Månsson, som i slutet av 70-talet började hålla i veckoseglingar, med utbildningar kring bland annat navigation.

Sedan 1987 tar man på Sarpen dessutom emot segelsugna i alla åldrar, och från hela landet.

– Vi har haft deltagare i åldrarna 15 till 90 år och många som aldrig varit ute på sjön förr. Så det är en härlig blandning av människor.



Vad som då är grejen med att segla en stor gammal båt som Sarpen? Tja, Olle Månsson funderar en stund.

– Att jag hamnade i det här föreningslivet hänger ju samman med min lockelse att segla en riktig skuta. Och den lockelsen är svår att förklara. Det är bara så jäkla häftigt.

Han talar om att bevittna hur solen sänker sig i horisonten, att segla i månskenet och att se ut över spegelblankt hav.

– Det är något som tar tag i en där. Som en förälskelse.

Han berättar också att Sarpen är Sveriges största scoutfartyg. Att hon är 28 meter lång och har 225 kvadratmeter segelduk på totalt sju olika segel. Och han berättar det med glöd i blicken.

– En sådan båt är spännande, rakt igenom, säger han.



Med tanke på hur mycket glädje och spänning Olle Månsson ser i den gamla skutan, kan man anta att han inte direkt lider av dåliga sjöben.

– Nja, det var faktiskt hela 17 år sedan jag var sjösjuk senast. Det var när jag seglade med tremastskonaren Marianne från Brantevik. Usch, då mådde jag inte bra.

Han säger att sjösjuka handlar mycket om psykologi. Att ungdomarna ibland oroar sig för mycket, och att de därför mest mår dåligt första dygnet.

– Sedan brukar det bli bättre, när de lärt känna varandra och förstått att båten inte kommer välta på vågorna, säger Olle Månsson.

Men just nu seglas det hur som helst inte värst mycket. Nu ligger ju skutan i vinterdvala.

– Fast det är mycket jobb ändå. Den aktre masten ska slipas och oljas och så ska några brädor bytas ut. Vi är där och jobbar minst en dag i veckan.

I april eller maj riggas så Sarpen för en ny säsong. Då byggs hon ihop på nytt och släpps åter ut på havet.

– Och den där första turen är härlig. Då vet man att den långa mörka vintern är över och att en hel sommar av sköna segelturer ligger framför en.