Nöje

More is more med Carlings

Nöje Artikeln publicerades

Den musikaliska familjen Carling har underhållit Sverige och världen sedan början av 1980-talet.

På senare år har, kanske framför allt i Sydsverige, Gunhild Carling varit familjens ansikte framför andra vilket också var fallet vid lördagens föreställningar på Ystads Teater. Här fungerade hon som kombinerad konferencier, primadonna och sammanfogande kitt i en hybrid av konsert och revy vid vars sammansättning ledorden tycks ha varit "more is more".

Samtliga på scenen hanterar en fascinerande bred repertoar av musikaliska och andra instrument – allt från fagotter och serpenter via komposition (merparten av materialet är författat av olika medlemmar i orkestern) till akrobatik och clowneri.



Föreställningenskategorisering som julvarieté bör förstås med minsta möjliga emfas på ordets första led (manifesterad endast i några fritt hängande julsånger framförda som en prolog till den strax därpå utbrytande konstnärliga kalabaliken). Här handlade det snarare om en året runt-historia där personer av de mest spridda smakmässiga hemvister kunde få mer än sitt lystmäte, ett förhållande som med tiden blev minst lika förvirrande som förnöjsamt för publiken vilken fyllde teatersalongen praktiskt taget till sista plats.

Det första av föreställningens tre set var också det mest traditionella. Här vankades det idel toner med tårna i den skånska myllan och resten av kroppen badande i Louisianas solsken. I synnerhet de mest frenetiska representanterna för denna musikaliska blandform tycks ligga Carlingarna varmast om hjärtat och i de fall där det faktiska tempot inte var svindlande kompenserade orkesterns yrvädershantering med råge i fråga om pulsförhöjande effekt. Dessa två delar i uttrycket förenades främst i Henrik Johnssons hysteriska Fågelskrämman.

I det andra setet byttes den musikaliska kostymen till den klassiska musikens åtminstone på ytan något sobrare mundering. Publiken fick såväl en stråkkvartett (signerad Hans Carling) med misstänkt många blåsare som en förclownad version av en mycket berömd menuett av Beethoven (där själva clownerierna skulle ha tjänat mycket på att utföras som pantomim i stället för med de ibland något krystade replikerna). Gunhild Carling, som givit ordet multiinstrumentalist ännu en betydelse, bidrog å sin sida med huvudmotivet ur allegrot ur Joseph Haydns trumpetkonsert i ess-dur framförd på först en, sedan två och därefter tre trumpeter samtidigt. Med tanke på att Carling, förutom att hantera själva frasens tekniska komplexitet, dessutom spelade trestämmigt med sig själv på ett för omständigheterna häpnadsväckande rent vis är det bara att applådera.

Det avslutande setet återgick i någon mån till den amerikanska södern, åtminstone vad tondräkten beträffade. Clownerier och infall fortsatte oförtrutet att till synes spontant avbryta eller avfyra konserten i alla möjliga riktningar. Något överraskande serverades vi emellertid mitt i denna villervalla en stillsam, sorgesam ballad skriven och sjungen av Gunhild Carling med mer än en aning av Billie Holliday på stämbanden.



Därefter var detdock fortsatt full fart med lyckad Schubertparodi, mindre lyckad Victor Borge-återgivning och ett överraskande uppdykande av den på Ystads Teater vid det här laget sannolikt tämligen hemtame mäster-slagverkaren Roger Berg.

Det saknas sannerligen inte idéer i den carlingska familje- och vänkretsen vad gäller sceniska upptåg. Men med en bortåt tre timmar lång föreställning som ägnas åt allt mellan sublim jazzballad och göteborgsbuskis (inklusive en mycket ljudlig rap), allt utfört i ett rasande tempo, är det inte utan att man undrar om någon suttit på regissörsstolen för denna i och för sig varmhjärtade men på ett mycket handfast vis överväldigande upplevelse och, om så varit, varför vederbörande inte förmått styra de kreativa flodvågorna i en något mer gemensam riktning, varvid de ilsknaste brottsjöarna helt kunde ha vänts bort.