Nöje

Vacker film om återförening

Nöje Artikeln publicerades

Jag hejade på Oasis när The battle of britpop avgjordes i augusti 1995. Blur och Oasis släppte förstasingeln till sina kommande album på samma dag, och i en då sällan skådad mediacirkus blåstes kampen om den brittiska singellistans förstaplats upp till abnorma nivåer.

Blurs Country housevann slaget, men framgången vändes snart emot dem när underdogen Oasis senare vann kriget om albumlistan.

Rivaliteten med Oasis är en av de historier som berättas i den utmärkta dokumentären No distance left to run.

Filmen är utan tvekan en våt dröm för 70-talister som aldrig kommit över sina popsnöreår, men den är först och främst en bitterljuv och mycket brittisk historia om hur människor kan förlåta och finna varandra igen.

Upplägget är följande: 2002 lämnade den drogberoende Graham Coxon Blur efter en lång tids slitningar med fixstjärnan Damon Albarn. Gruppen splittrades året därpå. Hösten 2008 försonas Coxon och Albarn, vilket öppnar för en återförening.

Ett fåtal spelningar bokas in sommaren 2009, som kulminerar med gigantiska framträdanden på Glastonburyfestivalen och i Hyde Park. Med på resan finns filmarna Dylan Southern och Will Lovelace, som får bandet att öppenhjärtigt berätta sin historia från början till slut.

Resultatet är ofta lysande. Det är lätt att komma på sig med att jämföra med Metallicadokumentären Some kind of monster– Blurbasisten Alex James gör det själv i filmen – men det är på sätt och vis att göra No distance left to runen otjänst.

Här finns ingen ambition att chockera, inga uppslitande gräl inför rullande kamera. Här finns bara en vacker film om en kort men mycket värdig återförening.