Den blinda strippan Absolut (Marie Robertson) litar genast på Fadoul (Isak Hjelmskog), en illegal invandrare som hon möter vid busstationen.
Bild: Scanpix
Fusion som ger mersmak
Publicerad: 8 februari 2010, 01:15
Senast uppdaterad: 8 februari 2010, 07:19
Senast uppdaterad: 8 februari 2010, 07:19
Teater
I Riksteaterns uppsättning av Oskuld förenas en av Tysklands kanske främsta samtida dramatiker med en av vår mest intressanta svenska regissörer. En fusion som på förhand kändes allt för bra för att man skulle våga hoppas på en lyckad utgång.
Oskuld
Riksteatern
Grand, Simrishamn 5 feb.
Av: Dea Loher
Regi: Melanie Mederlind
Scenografi: Anne Ehrlich
I rollerna: Tobias Aspelin, Hampus Björck, Isak Hjelmskog, Marika Lagercrantz, Marie Robertson, Monica Stenbeck.
Grand, Simrishamn 5 feb.
Av: Dea Loher
Regi: Melanie Mederlind
Scenografi: Anne Ehrlich
I rollerna: Tobias Aspelin, Hampus Björck, Isak Hjelmskog, Marika Lagercrantz, Marie Robertson, Monica Stenbeck.
– Jag måste väl åtminstone ha avlat något av mina fyra barn på ett originellt sätt, vädjar den av ålder sargade kvinnan, spelad av Monica Stenbeck.
En vädjan riktad inte så mycket mot en eventuell gud som mot det egna minnet. Det sistnämnda friserar hon för övrigt konstant för att framtvinga mening ur det liv vilket nu håller på att lämna henne. Hennes tonfall, vilket är talande för hela pjäsen, rymmer både skör desperation och kall desillusion.
Det är mellan dessa båda poler som föreställningen pendlar. I likhet med 24 timmar i Berlin, Mederlinds förra uppsättning med Riksteatern, består Oskuld av en rad parallella och tunt sammanflätade livsöden utan varken huvudrollsinnehavare eller övergripande berättelse. Istället serveras vi 26 roller framförda av sex skådespelare, däribland bekanta namn såsom Marika Lagercrantz och Marie Robertson.
I en icke namngiven västerländsk stad får vi, förutom den av livsleda plågade äldre kvinnan, blanda annat följa två illegala flyktingar som avstår från att livrädda en kvinna av rädsla för myndigheterna, en begravningsentreprenör som ägnar kvarglömda urnor en sådan omsorg att han glömmer sin egen familj, samt den barnlösa kvinnan som desperat söker all tänkbar livsgemenskap och helst någon att bli just mamma till.
Föreställningen ger på inga vis en entydig bild av det mänskliga lidandet eller vad som är mest eftersträvansvärt i vår jakt på mening. Den arge och smått missantropiska unga filosofen, gestaltad av Marika Lagercranz, mässar frenetiskt om att vi är våra handlingar. Samtidigt porträtteras den osjälviska och hårt arbetande kirurgen, samt guldsmeden som ägnar all sin tid åt att försköna världen, som näst intill lobotomerade djur utan gudstro.
Bäst gestaltas denna schizofrena hållning av den blinda strippan Absolut som får sin livskvalitet genom att uppträda på klubben Den blå planeten där hon blir till genom blickar hon ej kan möta. När den illegala flyktingen Fadoul, genom sitt fynd av en påse fylld med pengar, får möjlighet att själv agera gud och betala Absoluts ögonoperation, går tankarna ofrånkomligt till André Gides klassiker Pastoralsymfonin, i vilken en av känslor berusad präst hjälper en blind flicka få synen åter, varpå flickan efter operationen faller i djup depression.
Kasten i historierna återspeglas väl i Mederlinds performativa uppsättning. Här återfinns en drift med Brechts berättarteater såväl som fragment av en överdimensionerad Kafkalik klaustrofobi som vi känner igen från hennes tidigare uppsättningar Psykos 4:48 och Våra föräldrars sexuella neuroser. Det starkt stilistiska spelet rymmer även talkörer och videoprojiceringar i realtid. Allt inramat i Anne Ehrlich fyndiga, och i Riksteaterns mått mätta, mycket omfattande scenografi.
Ämnet till trots så finns humorn ständigt närvarande, ibland direkt och ofrånkomlig, och ibland sublimt inbakad i en mörk absurdism som för tankarna till Slawomir Mrozeks dramatik.
Kombinationen Mederlind och Loher lider dock inte av någon svårtydd schizofreni och livsleda, utan är snarare en sprudlande och tankväckande fusion som ger mersmak.
Michael Högberg








