Opinion

Bistert val för britterna

Opinion Artikeln publicerades

På tisdagsmorgonen besökte den brittiske premiärministern Gordon Brown drottning Elizabeth för att be om tillåtelse att upplösa parlamentet. Det fick han – och nu blir det val om en månad, den 6 maj.

Efter beskedet passade både Brown och hans huvudkonkurrent, Tory-ledaren David Cameron, på att hålla sina första valtal.



När Tony Blairoch Labour kom till makten i jordskredssegern 1997 var det tack vare ett budskap om hopp och förändring.

Nu är Labours företrädare äldre och tröttare. I sitt tal utlovade Brown en fortsatt kamp mot den ekonomiska krisen. Labour vill fjärma sig från den senaste tidens politiska skandaler och åter framstå som det trygga alternativet.

"Jag vill förnya kontraktet mellan folket och de som har svurit att tjäna folket", sa Gordon Brown i sitt tal.

Cameron satsar i stället – precis som Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna i förra valet – på att framstå som det vitala, moderna alternativet. Tories vill vara ett konservativt parti som är miljömedvetet och har ett socialt samvete. "Om ni röstar på de konservativa röstar ni på hopp, ni röstar på optimism, ni röstar på förändring, ni röstar på den nystart som landet behöver", lovade Cameron.

Det är förstås ingen slump att valet kommer att hållas just i vår. I Storbritannien har premiärministern rätt att utlysa val när det passar under den femåriga mandatperioden.

Tories har länge haft ett försprång i opinionen. Men nu börjar Labour knappa in. Enligt en undersökning i tidningen The Guardian har Labour 33 procent av väljarna på sin sida, medan Tories har stöd av 37 procent. Liberaldemokraterna, som brukar hamna i kläm i det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar, får 21 procent.

Tories leder alltså fortfarande – men samtidigt talar statistiken emot dem.

Det är ytterst ovanligt att mer än 5 procent av väljarkåren byter parti mellan två val. För att vinna krävs det att Tories ökar stödet med 6,9 procent jämfört med valet 2005.



Nu spekuleras detfriskt i olika alternativ. I värsta fall får Storbritannien en svag minoritetsregering, med ständiga hot om nyval – knappast vad som krävs för att ta befolkningen igenom det stålbad som krävs. Budgetunderskottet väntas landa på över 12 procent av BNP, ungefär på samma nivå som i Grekland.

Den djupa krisen sätter förstås sin prägel på valkampanjerna.

Labours valmanifest väntas bli nedtonat – ekonomin tillåter inga extravaganta vallöften. Cameron talar om "people power", att ge mer makt och inflytande till mannen och kvinnan på gatan.

Precis som i Sverige handlar valet snarare om att skruva på muttrarna i välfärdsbygget än om att lansera storslagna politiska visioner.

Men den stora skillnaden ligger i hur länderna har klarat av den ekonomiska krisen. Det brittiska exemplet visar faran med en för expansiv socialdemokratisk politik. Både Cameron och Brown avundas förmodligen regeringen Reinfeldt, som med ett betydligt bättre ekonomiskt utgångsläge faktiskt kan utlova reformer på utgiftssidan under valrörelsen.