Vi ses på torget i Åhus, endast några steg från det hus på Varvsgatan 49 där Olof Andersson bodde under 14 år. Efter hans död sattes en skylt upp på husväggen för att hedra hans minne. Initiativet kom från Skånes Spelmansförbund och texten löd: ”Till minne av Olof Anderssons arbete för främjande av Svensk Folkmusik. 23 aug. 1884-nov. 1964.”

– Den är tyvärr inte kvar, och ingen vet heller vart den har tagit vägen, säger Ulla Ekvall och funderar om skylten kanske försvunnit vid någon husrenovering.

Hon har med sig sin nya bok om ”Sveriges störste låtupptecknare” och det är i den som hon letar upp den minnestext som citerades ovan. Själv är hon pensionerad professor i det svenska språket, men sedan länge även folkmusiker och, efter att hon tog över sina farföräldrars gård, Åhusbo på deltid. Och att Åhus stora folkmusikstjärna skulle falla i glömska, nej, det kunde hon inte acceptera.

Därför denna bok om Olof Anderssons liv och gärning. Och musik, för även om Andersson främst ägnade sig åt att teckna ned andras låtar spelade och komponerade han också själv. I slutet av boken finns ett 20-tal av hans låtar, främst polskor, som en tillägnad Birger Sjöberg, men också en vallåt till hans hustru; ”Hemlåt till Anna”.

Ulla Ekvall har med sig ett eget durspel, och framför Anderssons gamla hus spelar hon en bit. Hon ler och säger att det här är ett ”reserv-instrument” som hon tycker låter sådär. Icke då, säger jag och uppskattar den stämning som folkmusiken ger denna lugna förmiddag i Åhus.

– Olofs far var spelman här i Åhus, och det var just ett sådant här instrument han spelade på, ett instrument som många under 1800-talet såg som djävulens påfund. Dragspel ansågs ju inte alls vara något fint, inte i närheten av den fina fiolen, berättar Ulla Ekvall.

Det var också via sin far som Olof Andersson växte in i folkmusiken. Han spelade på flera olika ceremonier, som bröllop, men det var inte spelman han kom att bli utan frisör. Som 19-åring startade han en egen frisörsalong i Åhus. Ändå blev folkmusiken hans liv. Och det var en specifik händelse som gjorde att det blev så.

– Den som sågs som landets store låtupptecknare i början av 1900-talet var juristen Nils Andersson, och det var hans idé att börja ge ut all den folkmusik som samlades in i ett bokband under titeln ”Svenska låtar”. 1909 kom han till Åhus för ett föredrag, och trots att Olof först inte hade tänkt att gå dit gjorde han det. Det förändrade hans liv.

Efter Åhusbesöket höll Olof och Nils Andersson kontakten och så småningom insåg den sistnämnde att Åhusbon Olof Andersson var den hjälpande hand han länge sökt och behövde för att ro sitt enorma projekt i land. Så började Olof Andersson att resa runt och samla in folkmusiklåtar, teckna ned och göra om svårtydda partitur till läsbara. Mycket av det han samlade in var äldre folkmusik som närmast hade glömts bort. Ulla Ekvall igen.

– De här gamla låtarna hade han knappt hört tidigare och nu blev han helt hängiven av allt han fick höra. Det var slängpolskor, kadriljer och brännvinslåtar, alltså ofta bruksmusik som försvunnit när tiderna förändrats. Nu satte han igång en ovärderlig räddningsaktion.

Totalt kom ”Svenska låtar” att innehålla över 8000 låtar, utgivna i en mäktig serie om 24 band under åren 1920-1935. Innan det första bandet gavs ut avled Nils Andersson, vilket lämnade Olof Andersson ensam kvar med projektet. Efter femton års arbete var serien klar, men på böckernas förstasida står det endast ett enda Andersson-namn. Nils.

– Olof var tillbakadragen, så han tyckte kanske inte att det här var fel. Han trivdes bäst i skuggan. Nils var trots allt initiativtagaren och även hans läromästare. Men Olofs insats uppskattades från flera håll, bland annat fick han en kunglig medalj. När serien gavs ut på nytt under folkmusikvågens 70-tal, då står också Olofs namn med på framsidan.

En bit in på 2000-talets gavs serien ut ännu en gång, och idag är låtarna även digitalt sökbara via Svenskt visarkiv. Här finns ytterligare cirka 12000 insamlade låtar, som aldrig fick plats i böckerna.

– Jag skulle säga att ”Svenska låtar” ingår i alla folkmusikers allmänbildning. De flesta kända svenska låtarna finns med i böckerna. Jag är själv med i ett spelmansgäng här i Åhus, och det är ofta som vi söker upp låtar i någon av böckerna och utifrån vad vi finner går vi vidare och förnyar låten så att den passar oss.

Arbetet med ”Svenska låtar” utförde Olof Andersson till största del med Åhus som bas. Av praktiska skäl flyttade han med sin familj 1934 till Stockholm. Efter att utgivningen var klar året senare fick han en halvtidsanställning på Musikmuseet i Stockholm. Han fortsatte även att spela lite här och var och kom så småningom också att engageras av Sveriges Radio för att leda folkmusikprogram. Eller, eftersom hans skånska röst inte fick höras i radio är det fel att skriva att han ledde programmen. Däremot höll han i deras upplägg och form. Pratade gjorde någon annan.

– Jag finner hans gärning för den svenska folkmusiken genialisk, och har länge tyckt att det är orättvist att det inte har funnits någon bok om honom. Nu gör det det. Och kanske kan den bidra till att han inte glöms bort, säger Ulla Ekvall.

Under sina sista år flyttade Olof Andersson till sin dotter i Ystad. Det här blev också hans sista adress, och på gravstenen på Ystads kyrkogård står det under hans namn: ”Sveriges störste låtupptecknare”.