Alakoskis roman är som ett museibesök

Den första i raden om fyra generationers finska kvinnor har just kommit ut: ”Bomullsängeln”. Titeln syftar på Hilda, som är född 1905. Vi får följa henne från uppväxten på Sorolagården i Österbotten genom livet som arbetare på bomullsfabriken i Vasa.

Läsaren leds genom Hildas liv, och även genom dottern Gretas ungdom, såväl i dramatiska skeenden som detaljerade vardagsbestyr. Platserna Hilda vistas på är mycket visuella, ibland rentav tredimensionella. Miljögestaltningen är bitvis briljant, eftersom Alakoski i det fallet använder klichéer men förnyar dem: ”Regnet vräkte ner från himlen. Vinden skyfflade vattnet framför sig”. Eller: ”Sländorna kastade sig i luften”.

Boken kryllar också av informativa detaljer – jag blir till exempel förvånad över den, som jag trodde, moderna uppfinningen gummistövlar, och sätter igång att googla deras intåg i vanliga människors liv. På 20-talet, visar det sig. Gummistövlar var alltså en nymodighet vid tidpunkten.

Men informationstätheten och researchöverskottet är samtidigt bokens problem, i kombination med det anakronistiskt styltiga språk som, om än bara i bokens första delar, används för att förmedla människornas ord och tankar – alla pratar som om de satt på ålderdomshem. Det kanske är tidsadekvat, men samtidigt distanserande.

Tilltalet verkar alltså avsett för läsare som sätter historiska skeenden och folklivsforskning i första rummet, på bekostnad av ett existentiellt och politiskt nyskapande och tankeväckande innehåll.

Det beror bland annat på att Hilda inte är särskilt intressant som person, snarare som typ.

De flesta livserfarenheter hon går igenom känns förväntade: Hon lever på bondgården där hon bland annat bevittnar slakten på sin älskade gris, hon blir på smällen med prästen och fördriven från familjen, hon blir piga och träffar den upproriska väninnan Helli som peppar henne att ta jobb på fabriken i Vasa, hon genomlever krig och barnafödande

Och visst, många kvinnoliv såg/ ser ut just så, men det är ändå avvikelserna som gör människan, de oväntade händelserna, eller bara ett oväntat sätt att förhålla sig till allmängiltiga erfarenheter. Jag skulle gärna ha sett lite fler överraskande vändningar i Hildas tänkande, alltså en starkare personlighet. Om jag ska bli sugen på att umgås med henne i över fyrahundra sidor så vill jag göra det för att hon är intressant och levande och inte enbart för att hon lär mig något om villkoren för kvinnor i den tid hon lever.

Texten är alltså historiskt och politiskt kunskapsmättad och man känner empati med utnyttjade arbetare och ilska över deras usla villkor. De flesta människor gör ju det så länge det handlar om förfluten tid. I vårt pågående samhälle är det däremot inte lika självklart att stå upp för de ekonomiskt svagare. Jag tvivlar inte en sekund på Alakoskis politiska patos, men jag är inte säker på att kopplingen till samtiden når fram, den som skulle kunna trigga läsarens vrede över sakernas tillstånd i dagsläget.

”Bomullsängeln” är läsning för den som vill slungas tillbaka till ett bondkök i början av förra seklet och njuta av dofterna, för att i nästa sekund uppleva skräcken hos en nyförlöst flicka som just har fördrivits från sitt hem, eller teleporteras rakt in i andra världskrigets helvete – Alakoski är otroligt bra på krigsskildring.

Det är en viktig påminnelse om en tid som inte ligger särskilt långt tillbaka. Men när jag slår igen boken känns det ändå som om har besökt ett museum. Det är gott nog, men jag skulle hellre ha velat känna att jag själv skulle ha kunnat vara Hilda, idag, och att hennes kamp också är min.