Alliansförstörare utan gräns
Inom populärkulturen är det genreöverskridande hetaste hett. Den svenska samhällsskildrande skräckkomedin Gräns är ett utmärkt exempel. Trollen har i den en alldeles särskild plats.
På det viset följer pjäsen som just nu utspelar sig i riksdagshuset väl med i sin tid. Trollen kunde inte vara gladare över all gratismat som delas ut till dem från de personer som gör anspråk på att leda landet. Den tragiska komedin rymmer långa krystade monologer om ansvar varvat med argument för att slippa ta ansvar. Den ene verkar känna sig viktigare än den andra. Och ju mindre procent det står i väljarstapeln, desto högre kan man likt en arg Jan Björklund väsa ”Facebook!”.
Det var på den sociala plattformen numer uppgivna sonderingsmannen Ulf Kristersson på fredagskvällen lanserade sina alternativa vägar till makten. Om han på förhand meddelat detta till sina trilskande allianskompanjoner råder det skilda uppfattningar om. Men för väljarna är en sak tydlig: de verkar inte tala särskilt väl med varandra. Alliansledarna väljer istället att fylla helgerna med att hålla presskonferenser var för sig, där de med munnen säger att de värnar Alliansen och med sitt agerande gör allt för att rasera den.
Inför valet visste alla vad som väntade. En Alliansregering skulle inte få egen majoritet. Men alla var överens – inte minst Centerpartiet var övertydligt: Vi ska ha bort Stefan Löfven och få till talmansrundor.
Väljare hade kunnat förvänta sig att det fanns en gemensam plan bortom det, även om de som lyssnade på vad som sades nog ändå förstod att det där kommer inte att gå ihop. Av någon märklig anledning var det helt okej att med SD:s röster få bort Stefan Löfven från statsministerposten. Det var uppenbarligen också moraliskt acceptabelt att ta emot SD:s röster för att få till en moderat talman. Alliansen höll till och med emot Socialdemokraternas fräcka förslag om att bryta loss en talman från ett annat parti. Oförmågan att hålla ihop när det väl gäller, övertydligt demonstrerad i Transportstyrelseskandalen sommaren 2017, tycktes för en stund vara borta. Den stunden försvann i ett ögonblick.
De fyra partiledarna har nu för öppen ridå återigen uppvisat sin oförmåga i ledarskap. De har satt eld under brasan på politiker och opinionsbildare i olika liberala/borgerliga läger. Ingen tror på Alliansen längre och alla skyller på varandra, fast många verkar innerst inne vara glada över det – av olika skäl.
Fast för den som tror på marknadsekonomi, en mindre omfångsrik men i kärnuppgifterna starkare stat (offentlig sektor om ni så vill), generös men strikt migrationspolitik, är Alliansens tillkortakommanden en stor förlust.
Rent faktiskt hade en stark Allians kunnat förhandla åt olika håll för att driva politiken så långt som möjligt i denna riktning. Om de på den vägen kört huvudet in i den kaklade väggen, så hade det fått vara. Då vore det logiskt att ge upp och förklara att kompromisserna blev oacceptabla och meddela ”nu får någon annan regera”.
Men Alliansledarna har inte lyckats att hantera det parlament väljarna har gett dem. 28 procent socialdemokrater kan göra tummen upp, trots ett historiskt valnederlag. 17 procent Sverigedemokrater kan konstatera att de har krossat den liberalkonservativa borgerligheten. En del som kallar sig liberaler ser det som en efterlängtad sprängning av blockpolitiken. För den som ser marknadsekonomin som välståndets grund är det dock uppenbart att det är frihetens mittenblock som har sprängts. Ur detta kan nya block uppstå, en ny vänster och en ny höger, med större inflytande av socialister och nationalister.
Som liberal är det svårt att se någon som helst glädje i det. Nationalister och socialister har däremot all anledning att se med tillförsikt på framtiden.
