Kultur

Allt för snårigt om spioneri på 30-talet

bokrecension Artikeln publicerades
Daniel Birnbaum.
Foto: Sara Mac Key
Daniel Birnbaum.

Hösten 1939 var Stockholm ett centrum för världspolitiska krafter och Daniel Birnbaums farfar Immanuel sögs in en värld av dubbelspel. Recensenten Andrés Stoopendaal har läst en spännande, men tyvärr inte helt fungerande roman.

Roman

Dr. B

Författare: Daniel Birnbaum

Förlag: Albert Bonniers

Visa mer...

Journalisten Immanuel Birnbaum (1894-1982) kom som flykting till Sverige 1939 efter att Tyskland ockuperat Polen. Med sig hade han sin fru Lucia och två tonårssöner. Som jude och engagerad socialdemokrat fick han inte längre arbeta för tyska tidningar. I Stockholm fortsatte han dock att skriva för en liberal schweizisk dagstidning under signaturen Dr. B.

Han fick även jobb som redaktör för ett tyskt exilförlag under ledning av Gottfried Bermann Fischer, som under krigsåren fortsatte att ge ut författare som förbjudits av nationalsocialisterna, bland andra Thomas Mann och Stefan Zweig.

Genom Fischer kom Immanuel i kontakt med en grupp engelsmän som bedrev antinazistisk propaganda med Stockholm som bas. Vad han olyckligtvis inte känner till är att samma personer, med mångsysslaren Alfred Rickman i spetsen, förbereder ett sabotage mot svenska järnmalmsutskeppningar till Tyskland. Man tänker spränga kranar i Oxelösunds hamn. Attentatet är beordrat från högsta ort. Genom att stoppa malmexporten hoppas man att Hitler tvingas kapitulera. Men om operationen verkligen genomförts, resonerar vissa, hade det också kunnat leda till en tysk invasion av det neutrala Sverige.

Det är kring detta Daniel Birnbaums romandebut kretsar och "Dr. B." är en spännande, men även tämligen snårig historia. Romankaraktärerna talar obekvämt ofta som om de höll långa föredrag.

Man blir även osäker på om författaren verkligen fått ett verkligt grepp om den mystiska farfadern. Hur naiv var Immanuel egentligen? Varför avslöjar han Rickmans namn i sitt brev till tidningsagenturen i Berlin? Resultatet: ett trettiotal personer grips. Han hamnar själv i fängelse.

Kanske är det lättare att förstå om man överväger att Stockholm under de här åren möjligen kryllade med både professionella och amatörer på spioneriets område. Det är trots allt är den bild som Daniel Birnbaum ger. Framför allt Rickman, men även Immanuel, framställs som ett slags veritabla klåpare. Och om de nu var det ska man kanske enbart vara tacksam; amatörismen avvärjde uppenbarligen en nationell katastrof.

Ändå kan man inte säga att romanen enbart kretsar kring detta misslyckade attentat. Det är gripande att läsa om de många flyktingarnas situation i Stockholm under den här tiden. Förföljelser och krav på "arisering" upphörde inte vid Tysklands expanderande gränser.

I Stockholm tvingas även etablerade judiska familjer att på allvar överväga att gå i exil, och familjen Bonniers utsätts för påtryckningar att sälja Dagens Nyheter. Judiska professorer trakasseras på universitetet och Immanuels tonårssöner får höra de mest hiskeliga antisemitiska uttryck på svenska skolgårdar. Utvisning till Tyskland vore att likställa med en dödsdom. Familjen Birnbaum befann sig helt enkelt under extrem press. Kanske är det också i ljuset av detta man bör se Immanuels självsvåldiga handlande. Eftersom saker är på liv och död griper han efter minsta halmstrå för sin och familjens överlevnad, även om det innebär förfärligt stora risker.