Behovet av en ny politisk mitt

Ledare ,
Åter till kärnan.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Åter till kärnan.

Sverige saknar en verklighetsförankrad politisk mitt. Men med tryck från kommunpolitikerna kan den formas.

De kommande åren ska hårt pressade kommunalråd klara ut den situation som rikspolitikerna har ställt dem inför. Om det är ett socialdemokratiskt, moderat, centerpartistiskt eller i något fall Sverigedemokratiskt styre spelar ingen roll. De ska ansvara för att skolorna håller acceptabel nivå, från första dagislämningen till studentsången på trappan. De ska hålla en tillräcklig standard på äldreomsorgen där bristen på personal är lika svår att få bukt med som det är besvärligt att hinna med att bygga alla nya serviceboenden som krävs. De ska se till att hitta och finansiera bostäder till de ensamkommande som har tilldelats uppehållstillstånd för gymnasiestudier. De måste försöka hålla ordning på gator och torg när polisen inte räcker till. De ska hitta sätt att göra kommunen attraktiv för företag och matcha deras efterfrågan på arbetskraft.

Att på riksplanet fatta beslut om stora åtaganden som i slutänden ska hanteras ute i kommunstyrelser, skolnämnder och socialnämnder är inte att vara solidarisk. Det är att försämra förutsättningarna för att lyckas. Det slår i första hand mest mot dem som redan är i störst behov av stöd och integrationsåtgärder.

Den som vill ha mångfald och öppenhet måste ge lärare, socialsekreterare, poliser, arbetsförmedlare och arbetsgivare förutsättningar att klara av sitt arbete. Det handlar självfallet om klassiska integrationsfrågor som skola, språk och jobb. Men det handlar idag också väldigt mycket om hur ett modernt samhälle ska förhålla sig till mångfaldens och den individuella frihetens paradoxer. Diskussionen om hijab på barn är bara en krusning på ytan.

Precis som det krävs balans i den ekonomiska politiken mellan tillväxtambitioner och fördelning krävs det balans i migrations- och integrationspolitiken. Tyvärr har det istället kommit att handla om god eller ond, svart eller vitt, vilket bara stärker ytterkanterna.

Erfarenheterna från hur dagens utanförskapsområden skapades borde leda till eftertanke. Den som för 20-25 år sedan satte sig på spårvagnen ut mot Bergsjön och Angered i Göteborg kunde snabbt förstå att det krävdes enorma insatser för att ge barn och ungdomar som växte upp där rimliga livschanser. Istället tilläts situationen att accelerera, som en logisk följd av förnekelse, bristande insikt och svek. I dag är det allt fler svenska småstäder som förväntas att klara av att hantera den integration som så uppenbart misslyckats i dessa områden.

Det är här någonstans en ny politisk mitt kan komma att formas, när rikspolitikerna måste lyssna till sina egna partikollegor ute i landet. I kommunerna har allt fler kommunalråd förstått att svaret ”isolera Sverigedemokraterna” inte är svar på en enda fråga medborgarna har ställt. Det som räknas är faktiska resultat med upplevd trygghet, fungerande skola, vägar utan potthål och en gammal mamma som får plats på serviceboendet i tid. Då spelar det mindre roll om det är ett socialdemokratiskt eller ett moderat kommunalråd vid makten, blir integrationsåtagandet för stort kommer man att misslyckas med det man har lovat både gamla och nya invånare.