Brechts mörka tider ger oroväckande tankar

Här möter vi den tidens maktens röster som såg den kultur och de kulturaktörer som de inte kunde styra som ett hot och en fiende. Konst förstördes, böcker brändes, pjäser stoppades, konstnärer, författare, musiker, dramatiker hotades och jagades och om de inte tvingades att lämna flydde de själva för att rädda sina liv.

Där är inte vi, men hur ofta möter jag inte en kultursyn som grundar sig på hån och förakt, där konstverk och kulturprojekt kallas för trams och slöseri med skattemedel. Vad är nästa steg? Jo, att kulturen ska styras och fylla de syften som makten önskar, där det som ses som en idyll ska målas fram.

Efter premiären av ”Brecht – i mörka tider” är det denna oro jag bär mig. Hur den fruktansvärda tid som fick en briljant och nytänkare dramatiker att fly sitt hemland åter anas i tamburen. Fast nej, tänker jag om och om igen, nej, så allvarligt är det inte.

Själva föreställningen då? Sven Boräng står både på scen och har hållit i manus. Det är också i det personliga allting tar sin början, och att den flytt som Boräng själv står inför tvingades också Brecht göra i samma ålder, 35 år. Fast Boräng flyttar frivilligt, Brecht flydde till ett litet hus i Svendborg på Fyn i Danmark.

Året var 1933, och det vi får följa är Brechts livsresa efter detta, hur han fortsatte att aktivt och kreativt skapa i sitt hus nära havet på Fyn, en plats som också kom att bli en form av mötesplats för flera andra intellektuella i Europa, inte minst Brechts nära vän Walter Benjamin.

I sex år blev Bertolt Brecht kvar i Danmark, därefter följde ett år på Lidingö och Finland innan den långa resan till USA och hans nya liv. Efter krigets slut återvänder han till Europa, och får hand om en ensemble med ett eget teaterhus i Östberlin.

Sven Boräng berättar, agerar och sjunger, hela tiden med hjälp av den skickliga musikern Annika Bjelk bakom pianot (hon spelar ofta på några instrument samtidigt). Boräng har på scen också en filmkamera som tillför en dimension genom att det han filmar livesänds på väggen. På så sätt kan äldre fotografier visas för oss i publiken, han själv ses i närbild vid någon sång och vid ett tillfälle blir det en form av filmad dockteater.

Brecht framstår som en politisk röst och en engagerad nytänkare men också som en man som utan ansvar och tvivel utnyttjade kvinnor i sin närhet. På så sätt blir hans liv ett eget intressant drama, och för att ge allting ytterligare en effekt framförs flera av Brechts texter som sånger. Det fungerar bra, även om det inte är där som Sven Boräng har sin främsta styrka.

Och själv hade jag önskat att historien inte hade blivit till en biografisk berättelse, utan att den hellre borrat betydligt djupare ner i mörkret.