Dags för en ny biståndsstrategi
Streckgubbarna representerar människor som tar klivet ur extrem fattigdom. Innan dagen är slut har 130 000 – tre fulla fotbollsarenor – gjort samma resa.
Att World Poverty Clock (worldpoverty.io) är grundad i verkligheten är svårt att förstå. Men så är det, och utvecklingen fortsätter. När FN:s medlemsländer år 2000 enades om Millenniemålen var fattigdomsmålet att halvera andelen extremt fattiga till 2015, jämfört med 2000. Det nåddes redan 2008.
Målet i Agenda 2030, de utvecklingsmål som gäller det kommande decenniet, är därför än mer ambitiöst: den extrema fattigdomen ska helt utrotas.
Om det kan nås är en öppen fråga. De 130 000 streckgubbarna behöver bli 250 000 om dagen för att takten ska vara hög nog.
Å andra sidan visar Millenniemålen att framtiden i globala utvecklingsfrågor inte alltid är så lätt att förutspå. Hur många som lämnar den extrema fattigdomen bakom sig beror inte främst på biståndspolitiken i västvärlden, utan på saker som demokratiutveckling, väpnade konflikter, och framför allt på såväl global som lokal ekonomisk tillväxt. Bangladesh, som haft en förhållandevis stadig ekonomisk utveckling de senaste decennierna, har mer än tredubblat sin ekonomi på 15 år. Mellan 2000 och 2016 sjönk antalet extremt fattiga i landet från 52 miljoner personer till knappt 20.
Av begripliga skäl, och lite paradoxalt, kan det därför vara lockande att rikta in biståndspolitiken på just sådana aspekter – att Sverige ska bidra till demokrati, ekonomiska fundamenta, sådant som gör en långsiktig utveckling möjlig.
Problemet är att saker som demokrati och tillväxt är svåra att påverka, och att det långsiktiga biståndet är svårt att utvärdera. 2019 är biståndsbudgeten över 50 miljarder kronor, men exakt vad vi får för pengarna är svårt att säga. Biståndsmyndigheten Sida är egentligen alldeles för liten för att hantera sådana summor, och den tid som läggs på utvärdering syftar för det mesta till att se om pengarna betalats ut – inte till att kontrollera vilken effekt projektet haft. Det är en viktig förklaring till att skandaler är alltför vanliga inom området.
Ett tydligt undantag finns: den humanitära hjälp som går ut vid exempelvis jordbävningar, översvämningar eller svältkatastrofer är ett område där man med hög säkerhet kan säga att biståndspengarna gör tydlig skillnad.
Ändå är bara runt en tiondel av biståndsbudgeten avsatt för detta. Med tanke på hur underfinansierat området varit internationellt de senaste åren, med allvarliga kriser i bland annat Syrien, Somalia, Sydsudan och Jemen – och med tanke på hur svårutvärderat det långsiktiga biståndet är – borde andelen vara betydligt högre.
Dessutom finns närliggande frågor som behöver hanteras. Är enprocentsmålet verkligen ändamålsenligt? Och hur ska man tackla det som biståndsminister Peter Eriksson (MP) tar upp i en TT-intervju (SvD 18/3): att allt fler länder låter politiska intressen snarare än behoven styra biståndspengarna?
Svaret är att Sverige behöver en bred översyn av utvecklingspolitiken. Ett bra första steg vore en biståndsstrategi med större tonvikt på humanitär hjälp och katastrofbistånd.
