Danskt mörker med för mycket sadism

”Konstnären”, säger Martin Heidegger, ”är konstverkets ursprung, men konstverket är också konstnärens ursprung!” Utan det ena inte det andra. Första ledet i satsen är inte speciellt originellt, och inte det andra heller, egentligen, fast vi inte lika ofta tänker så.

Vad kan då romanen ”Kastanjemannen” säga om sin upphovsman, Sören Sveistrup? Jo, en hel del. Bland annat tycks han njuta av att skriva om sadistiskt övervåld. Seriemördaren i ”Kastanjemannen” kapar alltid handen eller foten med en batteridriven sågmaskin på sina offer innan han utdelar coup de grace. Sveistrup saknar också, den för en god romanförfattare så nödvändiga, förmågan att sätta punkt i tid. Jag ser ”Kastanjemannen” som ett drygt 550-sidigt utkast till en hyfsad 300-sidig roman! Eller kanske riktigare – som ett manus till en Netflix- eller HBO-serie på en 10–12 avsnitt.

Den sistnämnda tanken är inte så vågad. Sveistrup skrev manus till danska succéserien ”Brottet” som blev ”The Killing” på andra sidan Atlanten. Den minnesgode läsaren kommer säkert ihåg hur Joel Kinnaman tilläts glänsa i en av huvudrollerna, och det är ganska uppenbart när Sveistrup här romandebuterar att han ytterst siktar mot de rörliga bildernas värld. Romanens parhästar Nala Thulin (nymfoman med faiblesse för lätt sadism) och Mark Hess (alkoholist light) känns nästan arketypiska i en värld där serieknarkandet blivit mode. Lite kantstötta, lite smutsiga men när krutröken lagt sig... stående på båda benen.

Rapace och Kinnaman... snart ringer dom!

Vad handlar då ”Kastanjemannen” om? Jo, det ganska konventionella: ond och bråd död. En kvinna hittas brutalt mördad på en lekplats i Köpenhamn. På brottsplatsen hittar man en figur gjord av kastanjer och tändstickor som till yttermera visso visar sig ha fingeravtryck tillhörande en ung flicka som varit spårlöst försvunnen i ett drygt år. Att flickan råkar vara dotter till en dansk minister gör självklart dramatiken än större. Nu inleds den dubbla jakten. Dels på mördaren, och dels görs förnyade ansträngningar att hitta den flicka man trott vara bragd om livet.

Detta är utan tvivel en högspännande bladvändare, det skall inte förnekas, men den lite ängsliga ambitionen att kunna transponeras till film blir alltför uppenbar och Sveistrup manusbakgrund ligger honom i fatet. Skriver man romaner är det självklara mantrat: Show, not tell! – den gode dansken gör ofta det omvända.