Den viktiga dansen att tillhöra

Skånes dansteater bjuder in till Malmö opera med den starka föreställningen Belonging. Den består av två verk To find a way with one another av Ben Wright och Lonely Hunter av David Hernandez. De två koreograferna tar sig ann temat utifrån sina olika infallsvinklar och konstnärliga uttryck. Båda kretsar kring komplexiteten i gemenskapen, hur tillhörighet och utanförskap relaterar och hur gruppen fungerar.

To find a way with one another börjar aftonen på Malmös vackra opera. Den stora ensemblen möter publiken med stolthet och radar upp sig längst ut på scenkanten. Det är huskoreografen Ben Wrights avskedsföreställning med Skånes dansteater. Tillsammans med danskompaniets konstnärliga ledare Åsa Söderberg tackar han för sig med ett tankeväckande och aningens oroande verk.

Formatet är panavision, belysningen är varm och dansarna är klädda för fest. Utsikten är bländande med det solglittrande havet i horisonten. Maurice Ravels valser från det förra seklets början fångar de starka känslorna och ett Malmömyller av människor i olika åldrar fyller scenen och försöker förhålla sig till varandra. Ensemblen består av Skånes dansteaters dansare men också arton inbjudna gästdansare. Koreografin är sammanhållen och den stora gruppen fungerar som en massa där individens roll samtidigt blir tydlig.

Det är som om filmen rullar baklänges och den varma känslan förändras med musiken och slutar i dystopi med ett avskalat landskap, dansare i fångdräktsliknande kläder och klimatångest.  Gruppen är mer beroende av varandra än någonsin.

David Hernandez Lonely Hunters bryter av mot Wrights balanserade koreografi. Likt en dramatisk operabal med skräcktema gungar svartklädda dansare in över scenen och spöklika skratt ekar ut över salongen. Föreställningen är slut och gruppen slappnar av, småpratar med varandra när plötsligt rörelsen fryser, vaknar upp och fryser igen. Det är ett pågående tillstånd av byggande och förstörande. Där gruppen samtidigt utgör en gemenskap och ett hot. Svarta tyger draperar scenen liksom dansarna för att sedan bädda in allt. Scenografi och kostym, av Zdravka Ivandija Kirigin, är närmast svulstig trotts sin enkelhet men även här skalas berättelsen ned och dansarna klär bokstavligt av sig och rullar i  långsam oändlighet över golvet. Intensiteten och närvaron förhöjs, det blir allt mer personligt och svetten rinner. Den polske kompositören Szymon Brzóskas nya musik blandas med effektfull tystnad. Jakten är över, det är vackert.

Skånes dansteater har under längre tid intresserat sig för och jobbat med det omgivande samhället. En snabb titt på hemsidan visar också på ett stort utbud av aktiviteter och föreställningar som direkt sträcker ut en hand och bjuder in till gemenskapen genom workshops, fysiska föreställningsintroduktioner eller varför inte efter-föreställningen-disco. Malmös invånare välkomnas med alla dess kulturer, åldrar och funktionsvariationer att hitta en väg framåt, tillsammans.