Kultur

Diktar om sorgen efter ett dött barn

bokrecension Artikeln publicerades
Tua Forsström öppnar generöst sin dikt för andras röster.
Foto: NIklas Sandström
Tua Forsström öppnar generöst sin dikt för andras röster.

I Tua Forsströms nya diktsamling ”Anteckningar” skildras sorgen efter ett barn som dött. Sökande och öppna dikter, utan förenklingar. Men boken hade förtjänat en bättre titel, menar kulturjournalisten Thomas Kjellgren.

POESI

Anteckningar

Författare: Tua Forsström

Förlag: Albert Bonniers

Visa mer...

Tua Forsströms poesi handlar alltid om att lära sig nytt och om att samtidigt inte glömma. I hennes lyrik är döden och livslusten två starka kraftfält. Hon skriver konkret och rytmiskt, men alltid utan förenklingar och hon uppmanar oss att inte ”vara onödigt rädda”.

Dikterna i den nya samlingen ”Anteckningar” – den förtjänar en mycket bättre titel – är mer avskalade än tidigare och liksom genomsiktade. Varsamt söker Forsström nya fästen i tillvaron efter en svår förlust och i sorgen efter ett barn som dött: Vanessa.

Sorgen kan nästan inte omfattas av språket: ”vi är båda i fel värld, men inte i samma”. När döden tar det mest älskade tänker människan ”inte många tankar”. Det är också en sorg som bryter igenom varje vardaglig strävan: ”vad vill du höra, vem ska reparera/bryggan, alla blev trötta här, vem ordnar”

Dikten kan kanske inte förändra världen eller människan, men den kan åtminstone tillåta oss att umgås med de döda – så resonerar Forsström med W H Auden. Detta är en besvärjelse som ger en viss tröst men som ändå inte riktigt räcker till. Generöst öppnar hon sin dikt för andras röster och låter en tidigare dikt om Vanessa samspela med en ny prosadikt av Vilja-Tuula Huotarinen. Just genom Forsströms öppenhet inser vi att dikten kommer att fortsätta långt efter sorgen och döden.