Ingrid Viktoria Kampås: Djävulen har alltid följt med sin tid

Kausalitet är medfött hos människan, tanken att allt som sker har en orsak, så också ondska. På medeltiden förklarades Djävulens existens med att han härjade med Guds tillåtelse för att straffa människorna för deras synder. En totalt motsatt syn på honom i vår nutida era av psykologisering är när någon i ett radioprogram förklarade Djävulens beteende med att han hade haft en taskig barndom. Varje tid behöver sina förklaringsmodeller.

Runt år 1000 när konversionen från asatro till kristendom ägde rum, tog människorna med sig sin magiska världsbild in i den nya tron. Det var älvor, troll och övernaturliga väsen som kyrkan till en början varken hade kraft nog eller motiv nog att omedelbart utrota och denna vidskepelse blandades med kristna föreställningar. Fram till 1200-talet var Djävulen i de kristna länderna framför allt en sak för lärda teologer i slutna kretsar. För vanliga människor var han mer som en ful gubbe runt hörnet, en typ man lätt kunde lura och inte alls var särskilt rädd för. Men tiderna förändrades, det skedde stora omvälvningar inom politik när furstar ökade sin makt inom sina territorier, när handel och ekonomi utvecklades och sociala förändringar pågick, till exempel ett allt större samhällsskikt som bestod av borgare i städer. Djävulen följde med i denna utveckling. De som satt på makten behövde kontrollera människorna och den katolska kyrkan strävade efter enhet där hoten om Djävulen och helvetet blev vapen för kontroll av samvetena och för att åstadkomma de troendes lydnad.

En av de saker kyrkan tog sig an med kraft var heresi eller med ett annat ord kätteri, alltså avfall från den rätta tron. Man förde regelrätt krig mot kättarna och inkvisitionen grundades, den leddes främst av lärda dominikanermunkar och hade som uppgift att spåra upp och förinta de som inte höll sig till den av kyrkan fastställda läran.

Nu blev Djävulen till något högst konkret även för de troende i gemen. Han fick kropp och egenskaper och började förekomma i kyrkmålningar – som get eller apa eller som en monstruös människoliknande figur med bockfot, svans och horn. Och han blev någon att vara rädd för, så mycket att det går att påstå att mot slutet av medeltiden var Europa besatt av Djävulen. En demonlära utvecklades där Djävulen och hans miljontals smådjävlar blev det stora hotet för mänskligheten.

Kättarna som bland annat hade en mot katolska kyrkan annorlunda syn på Jesus roll och nattvarden, levde ut sin tro på det sätt de kunde, i hemlighet och på natten. Under första halvan av 1400-talet uppstod ur detta hemlighetsmakeri en ny övertygelse inom kyrkan, den att en människa kunde försvärja sin själ till Djävulen och ingå en pakt med honom. De blev då häxor och hade häxsabbater på Blåkulla. Det gällde både för kvinnor och män men kom med tiden att alltmer koncentreras till något som kvinnor gjorde.

1487 var ett märkesår inom området misogyni, alltså kvinnohat. Då utgavs boken ”Malleus Maleficarum”, Häxhammaren. En bok som var författad av två dominikanermunkar och som utförligt beskrev hur häxor kunde kännas igen och oskadliggöras. Häxprocesserna tog fart med enbart en cirka femtioårig paus under de värsta reformationsstriderna då kyrkan hade nog med sin inre splittring. Sedan satte de igång igen med förnyad intensitet, inte minst i de nu protestantiska länderna. Det var hela samhällets ansvar att motarbeta Djävulen så att inte människorna som kollektiv skulle gå under i synd.

Männen i kyrkan, antingen de var katoliker eller protestanter, fortsatte sitt teoretiserande om kvinnan som roten till allt ont och all synd, märkligt nog som ett slags antites till den Mariadyrkan som rått och som fortfarande rådde i katolska kyrkan. Kvinnan sågs som en ofärdig man och det var nödvändigt att kontrollera denna störande och syndande varelse med hennes måttlösa kättja, avund, fåfänga, lättja och stolthet. Hon var en kloak av syndiga utdunstningar som förförde män till synd. Det handlade om kvinnokroppen och dess funktioner, framför allt sexualiteten. Kvinnan var farlig, hon var ett lätt offer för Djävulens frestelse att ingå pakt med honom och bli en häxa. Under sabbaten när hon for till Blåkulla hade hon bland annat sex med Djävulen även om det inte ansågs särskilt nöjsamt eftersom hans lem var så kall. Det skrevs mer och mer publikationer om häxeri och Djävulen, och gubbsen som skrev levde ut alla sina snuskiga fantasier när de skulle beskriva kvinnors relation till Djävulen. Personligen finner jag det märkligt att Djävulen ansågs vara av manligt kön, så fördärvade som kvinnor beskrevs vara hade det varit mer logiskt om han varit kvinna!

Slutet av 1600-talet innebar ett avklingande av häxprocesser samtidigt med det vi kallar Upplysningen. Vetenskapen gjorde framsteg och gamla vidskepelser övergavs. Idén om en hård och straffande Gud som tillät Djävulen att verka ersattes av tanken om ett mer individuellt förhållande till denne ondskans furste. Det var nu tron på ”Besten inom mig” föddes. Djävulen tog sin boning inuti den enskilda människan och kunde där locka henne till synd. Det gällde att med alla medel bekämpa den ondska man bar på, den som när som helst kunde brista ut. Rädslan för att tas över av Djävulen var så stor att skam och skuld var ständiga följeslagare för många människor. Det gällde att tukta sig själv men det gällde också för kyrkan att tukta de troende. Det var ett försök att skapa den perfekta människan: Bättra dig! Annars …!

Men Djävulen har alltid följt med sin tid. Under 1800-talet såg romantiken dagens ljus som en motrörelse till förnuftstro och materialism och betonade istället känsla och själ. Nu skulle Djävulen hanteras och bearbetas. Det gjorde man inte minst inom litteraturen där man frossade i skräckromaner, till exempel i Robert Louis Stevensons bok ”Dr Jekyll och Mr Hyde”. Den hygglige Dr Jekyll har en trängtan till att göra det som är syndigt och omoraliskt och han uppfinner en trolldryck. Denna dryck förvandlar honom till den fule Mr Hyde som människor uppfattar som Djävulen själv. Mr Hyde gör allt det förbjudna och Dr Jekyll kan vara den gode, hans personlighet är rent fysiskt uppdelad i två delar. Tills allt går snett och trolldrycken inte fungerar längre och han inte längre kan gå tillbaka till att vara Dr Jekyll. Det finns en sensmoral i boken – ge inte efter för dina lustar och syndiga önskningar för det kan gå så illa att de tar över dig helt och hållet!

Andra halvan av 1800-talet hörde Nietzsche förklara Gud som död. Blev även Djävulen dödförklarad? Bara delvis. När det handlar om det sekulära samhället följde istället för rädsla för Djävulen en rädsla för den onde vetenskapsmannen, såsom Frankenstein. Och med Sigmund Freud och psykoanalysen övergick teorin om djävulsbesatthet till att handla om det omedvetna, det djupt dolda inom det egna självet, de begär som en individ hade.

Var är Djävulen år 2018? Hurdan är synen på honom? Tja, bland folk i gemen är Djävulens klor klippta. Skräckromaner och –filmer är otroligt populära. Det görs varulvsfilmer och monsterfilmer, filmer om aliens och hot mot jordklotet. Vi lever fortfarande i en tid med nöd och elände och dessa nutida sagor är dels ägnade åt att förklara en obegriplig verklighet, dels fungerar de som avledare av ångest – vi vet att det bara är en bok vi läser eller en film vi ser och kan tänka att riktigt så hemsk som i fiktionen är inte verkligheten. Och Djävulen har börjat stå för det hedonistiska och livsnjutande. Det finns mängder av reklam som syftar på honom, till exempel en för parfym jag just nu ser på tv ibland. Djävulen är förförisk och lockande och står för ett syndande som är ofarligt och som man är värd.

Under århundraden har lärda män sysselsatt sig med Djävulen – vem han är, hans egenskaper och sätt att verka. Från kyrkofader Augustinus till Thomas av Aquino till senare tiders teologer och filosofer, alla har de utvecklat enorma teoribyggen om Djävulens natur. Han har alltså aldrig varit statisk och han har förändrats i takt med olika tiders krav inklusive vår egen nutid. Numera finns det en stor variationsrikedom inom olika religionsinriktningar men på en rak fråga till en modern lutheransk präst, om hans syn på Djävulen, svarade han att för honom är Djävulen bara en symbol.

Alltså kan konstateras att Djävulen är en del av västerlandets idéhistoria och numera för de allra flesta är just en metafor att projicera ondska på. Så nog är det så att hade inte Djävulen redan funnits som begrepp hade vi tvingats uppfinna honom.