Kultur

Doktor Weiss överallt och ingenstans

Ny bok Artikeln publicerades
Lars Gustafsson (1936-2016) var författare, filosof och professor vid University of Texas i Austin. Han debuterade 1957 med romanen ”Vägvila” och gav sedan ut ett åttiotal böcker.
Foto: Benjamin Gustafsson
Lars Gustafsson (1936-2016) var författare, filosof och professor vid University of Texas i Austin. Han debuterade 1957 med romanen ”Vägvila” och gav sedan ut ett åttiotal böcker.

Lars Gustafssons science fiction-artade berättelse om tidsresenären doktor Weiss är en mycket invecklad historia, men recensenten Andrés Stoopendaal tar ändå av sig hatten för fantastikens mästare.

Fransmännen har ett adjektiv i sitt språk med en mycket tjusig klang: ”Nobélisable”. Enligt ordboken Larousse står det för någon som sannolikt kan tilldelas ett Nobelpris. I Sverige säger vi ju ibland ”nobelpristippad” om författare som till exempel Mircea Cartarescu och Thomas Pynchon, men det låter ju inte alls lika förnämt som nobélisable!

Jag vet inte riktigt om man i Sverige verkligen tänkte på författaren Lars Gustafsson som nobélisable. Möjligen var han för kontroversiell efter att på 80-talet lämnat ankdammen Sverige för Texas. Gustafsson hade också något av ett horn i sidan till det socialdemokratiska Sverige och kanske vice versa.

När jag själv började läsa Gustafsson för ett antal år sedan konstaterade jag ändå att det här faktiskt rörde sig om en helt briljant författare. Speciellt imponerades jag av verken ”Förberedelser till flykt” (1967) och ”Det sällsamma djuret från norr” (1989) som gavs ut på nytt 2008 i volymen ”Fantastiska berättelser”.

Det är just Gustafssons otroliga känsla för fantastik och spekulativ fiktion som jag påminns om när det gäller hans nu postumt utgivna roman ”Dr Weiss sista uppdrag”. Jämför man ”Dr Weiss” med den lite mer frivola och realistiska ”Doktor Wassers recept” (från 2015) är det ändå uppenbart att denna efterföljande roman i högre grad knyter an till den science fiction-genre som i Gustafssons tappning också har självklara inslag av hisnande filosofiska tankegångar.

Problemet med ”Dr Weiss” är att det stundtals blir riktigt svårt att hänga med i svängarna i berättelsen om tidsresenären. Flera gånger kommer jag på mig själv med att fullständigt tappa tråden. Doktor Weiss själv verkar inte heller riktigt veta vad som pågår. Än befinner han sig i en skrämmande sagoskog, än på ett förindustriellt skeppsvarv, än i 1800-talets Potsdam, än i 1950-talets England.

”Fascinerande är sekvensen där han stängts in i ett museum några tiotusentals år i framtiden. Liksom andra antagonister i Gustafssons oeuvre stöter doktor Weiss där på en kopia av sig själv.”

Fascinerande är sekvensen där han stängts in i ett museum några tiotusentals år i framtiden. Liksom andra antagonister i Gustafssons oeuvre stöter doktor Weiss där på en kopia av sig själv. Det blir något av en gustafssonsk kliché att båda gestalter börjar tjafsa om vem av dem som är originalet och vem som är kopian. Någon av dem måste ju vara en hallucination! – Men i nästa andetag överges dispyten.

Orsak och verkan existerar inte. Eller är det kanske som Strindberg skriver i ”Ett drömspel”: ”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existerar inte; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.” Här är det ett drömskt och (fritt) filosofiskt spekulerande medvetande som dominerar.

Bitvis är det hela högst magnifikt, trots att det känns att Gustafsson repeterar vissa gamla cirkuskonster eller ”rutiner” från förr. I mina ögon var författaren vid namn Lars Gustafsson som avled våren 2016 trots allt tveklöst nobélisable. Och – i likhet med Cartarescu – blev han 2015 tilldelad ett pris som talar starkt för den saken: Det utomordentligt fina Thomas Mann-priset.

Roman

Lars Gustafsson

”Dr Weiss sista uppdrag”

(Norstedts)