Eländig subvention av Norge
Statliga subventioner och prisstyrning är som regel usla och dyra politiska instrument. Subventioner stör marknader där tillgång och efterfrågan annars avgör priset. I undantagsfall kan det finnas argument för att staten gynnar vissa sektorer på andras bekostnad. Vill man stimulera hantverksyrken eller hushållstjänster kan man införa rut- och rotavdrag. Det har den positiva effekten att svartjobben minskar och att hushållen har råd att konsumera mer av tjänsterna. Det skapar nya jobb i dessa sektorer. Nackdelen är att konkurrensen mellan branscher påverkas – varför ska vissa tjänster undantas från skatter medan andra ska betala fullt? Av marknadslogiken följer också att priserna på de subventionerade tjänsterna tenderar att öka – staten tar mer av prispåslaget och kunderna mindre, priset strävar ändå mot marknadspris, det vill säga det kunden är beredd att betala för tjänsten.
Vill man sälja fler elcyklar kan staten skjuta till tusenlappar för att få ner det pris konsumenten betalar. Nackdelen är att producenter och handlare då kan höja priset och ta en del av den subvention som egentligen var riktade till konsumenterna. Och det är inte särskilt rättvist mot dem som köpte cykel före eller efter subventionerna.
Dessutom skapar subventionerna nya möjligheter till fusk – svartjobben ersätts av annat mygel. Sveriges Radio rapporterade nyligen om en stor utredning om fusk med rot-avdrag i Västsverige, som gäller en stor mängd personer – minst 60 – och handlar om många miljoner kronor. Enligt Thomas Saltin på Skatteverket är det omkring 100 fall av misstänkt rot-fusk som utreds i Sverige varje år.
Elcyklarna drabbades också av fusk, Naturvårdsverket som administrerade stödet upptäckte en mängd fall av bedrägeri med påhittade transaktioner, eller att man tog del av subventionen och sedan lämnade tillbaka cykeln utan att återbetala bidraget.
Likadant är det med subventioner av elbilar. Marknaden påverkas på olika sätt. Ett är att dyra bilar subventioneras, att skattebetalarna ska pytsa in pengar till den som köper bil i miljonklassen förefaller vara ett märkligt val av omfördelning. Än värre är ett inte olagligt men väl utstuderat utnyttjande som finansbolag ägnar sig åt. Elbilar köps och registreras i Sverige, leasingbolagen drar av momsen och hyr ut dem, och inkasserar efter ett tag bonusen, tidigare 40 000 kronor, nu 60 000 kronor. Efter ett år tas bilen tillbaka från den som hyrt den och finansbolaget säljer den till Norge, momsfritt då Norge är utanför EU, vilket blir en extra bonus eftersom elbilar är momsbefriade i Norge. Elbilarna från Sverige blir billigare i Norge, då de svenska subventionerna har sänkt priset. Det betyder samtidigt att utbudet av begagnade elbilar i Sverige blir lågt, de har redan försvunnit till Norge –vilket ger högre pris för begagnatköpare i Sverige, helt emot tanken med subventionerna. Tesla Club of Sweden har en utmärkt genomgång av transaktionerna på sin hemsida.
Det här borde ha förutsetts och rimligen finns metoder att förhindra det även om man väljer den tveksamma subventionsvägen, som ett krav på återbetalning av bonusen om bilen exporteras inom fem år från första registrering.
Exemplen på subventioner som snedvrider och skapar möjligheter till både lagliga affärer som lagstiftarna inte förutsåg och olagliga upplägg på grund av bristande moral och kontroll, är många. Fusk kan man aldrig helt komma undan men politikerna bör ändå ha i åtanke från första början vilken typ av missbruk de öppnar för.
Både politiker till vänster och höger har en förkärlek till subventioner i olika former. De drivs av att åtgärda och påverka sådant de tycker är fel och hittar en snabb lösning. Men metoden borde vara ett undantag, en röd varnande lampa skulle rotera i riksdagshuset så fort någon ledamot andades något som kan liknas vid subvention. Och är det något land som inte behöver vårt bistånd så är det Norge.
