Kultur

En fullträff av Suzanne Brøgger

Bokrecension Artikeln publicerades
Suzanne Brøgger.
Foto: Isak Hoffmeyer
Suzanne Brøgger.

Fräls oss ifrån kärleken, sade hon en gång. Och säger det igen. Recensenten Maria Ehrenberg har läst en Suzanne Brøgger som fortfarande håller måttet.

Bokrecension

Romanbiografi

Koral

Författare: Suzanne Brøgger

Översättning: Urban Andersson

Förlag: Norstedts

Visa mer...

Som jag läste ”Creme Fraiche”, ”Jag” och ”Transparence” på 80- och 90-talen. För en ung feminist var de nödvändiga bekännelseromaner som, till skillnad från till exempel Birgitta Stenbergs eller Kerstin Thorvalls mer svensktråkiga, var utan gränser och därtill hejdlösa. Sprungen ur danskt högre borgerskap hade Brøgger ett helt annat utgångsläge, en självklar vana att begära, ta för sig och utforska. Med rodnande kinder tog jag del av gruppsex, förhållandet till den betydligt äldre Max och när hon beställde avtryck av sin vagina. Jag förfärades över den svenska förlossningsläkarens dominans – och tråkighet (mycket som är svenskt är tråkigt enligt Brøgger). Och jag har följt henne sedan dess.

Nu har Brøgger skrivit om romanserien och det har blivit en fullträff. Vad som saknades i de förra skrivningarna – och som inte kunde finnas där – var en resonerande och analytisk röst. Den finns nu. Den äldre författarens blick och röst bildar tillsammans med det yngre jaget en resonanslåda, som förstorar och förklarar tidigare skeenden. Jag läser om samma bok, men ändå inte.

Kärnpunkten blir ett resonerande om kärlekens väsen och förbannelse. Den äldre Brøgger ställer sig frågan varför hon – fri, säker och medveten – gång på gång blev förälskad och med en önskan om att utplåna sitt jag, att ge upp sig själv. Det är något många Brøggerläsare också ställt sig när man läst hennes böcker. I synnerhet i förhållandet med den så kallade förlossningsläkaren. Hur kunde hon?

Förälskelse och önskan om underkastelse är en förbannelse, om detta råder ingen tvekan om i det Brøggers universum:

”Jag älskade som i de gamla romanerna i sex band. Men min kärlek var kort som en novell”.

Kärleken höll inte, den tog slut. Och en bra dag var en då hon inte var förälskad, något som hände alltför sällan. Förklaringen? Trots envishet och analytiskt sinne är vi kvinnor fast i roller och modeller som borde hamnat på soptippen för länge sedan. Min reflektion är att om inte Brøgger kunde frigöra sig, vem kan då?

Det här är dock ingen sorgebok över något som varit utan här finns fortfarande en sprudlande glädje över vad som hänt. Och en förtröstan och förväntan inför framtiden. Ett fint parti är hennes resonemang kring kroppen:

”Ändå var jag ganska belåten med den sedan vi hade lärt känna varandra, och den hade följt mig troget i så många år. Även om vi i inte alltid hade varit överens, kroppen och jag. Och så är det en sak jag kunde glädja mig åt: att jag inte längre var så oemotståndlig i männens ögon, vilket ju onekligen gjorde tillvaron lättare!”

Ja, nu kan Brøgger sätta sig och skriva på ett café utan att bli föremål för uppmärksamhet. Och kanske då också slippa risken att bli förälskad – och åka dit igen.

För fräls oss alla ifrån kärleken.