Kultur

En våldtäktsman går lös – men deckarna pratar om känslor

bokrecension Artikeln publicerades
Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt satsar mer krut på
Foto: Kajsa Göransson
Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt satsar mer krut på

Den sjätte boken i serien är här och fansen lär inte bli besvikna. Men nya Hjorth-Rosenfeldt lägger mer krut på relationerna mellan huvudpersonerna än på intrigen, tycker recensenten Kerstin Bergman.

Polisthriller

En högre rättvisa

Författare: Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Förlag: Norstedts

Visa mer...

I serien om den karismatiske men osympatiske psykologen Sebastian Bergman och den grupp vid Riksmordkommissionen han ofta samarbetar med, har författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt nu hunnit till sjätte delen. Och liksom i de tidigare delarna, bjuds även här på en komplex intrig med många komponenter.

Denna gång utreder man ett antal överfallsvåldtäkter i Uppsala med omnejd, där förövaren drogat sina offer. När man inser att två av offren var bekanta, börjar man leta efter fler samband mellan offren, och för varje ny våldtäkt ökar samtidigt pressen på utredarna från alla håll. Upprepade jämförelser görs med det verkliga fallet med serievåldtäktsmannen Haga-mannen, inte minst när det gäller kraven på polisen att lösa fallet innan fler råkar illa ut.

Denna gång byggs mycket av intrigen upp mycket kring hur Sebastian Bergmans enorma egoism alltid leder till katastrofer

Som alltid när det gäller Hjorth och Rosenfeldts deckare ligger fokus även denna gång till stor del på relationerna mellan de olika huvudpersonerna, och på deras privatliv. Den personliga vinklingen är om möjligt ännu starkare än vanligt i ”En högre rättvisa”, något som faktiskt gör att utredningen känns mindre viktig denna gång, trots de hemska övergreppen.

Författarduon har lyckats skapa en intressant mix av huvudpersoner, som alla bär på sina egna trauman eller egenheter, men som fint balanserar varandra och varandras psykiska och känslomässiga toppar och dalar. Denna gång byggs mycket av intrigen upp mycket kring hur Sebastian Bergmans enorma egoism alltid leder till katastrofer, även när han själv tycker att han menar väl, och denna gång försöker han återigen närma sig dottern Vanja som inte vill veta av honom. Dessutom får den destruktiva utveckling Billy genomgår mycket uppmärksamhet, en utveckling som inleddes i fjärde boken ”Den stumma flickan” (2014), om jag minns rätt.

Som vanligt är det bra flyt i språket, men när det gäller deckarintrigen är detta inte duons starkaste bok.

Det är som om varje steg i rätt riktning någon i teamet tror sig ta, leder till flera steg åt fel håll för dem själva eller för någon av kollegorna. Samtidigt kretsar de alla närmast klaustrofobiskt kring varandra, hemligheterna dem emellan är många och risken för avslöjanden alltid nära.

Som vanligt är det bra flyt i språket, men när det gäller deckarintrigen är detta inte duons starkaste bok. Att så mycket fokus läggs på huvudpersonernas privatliv drar ner spänningsfaktorn lite, och man läser vidare mer för att få veta hur det ska gå för huvudpersonerna än för att se om de ska lyckas lösa våldtäktsfallet. Ingen av seriens trogna läsare kommer dock att bli besviken för det. När det gäller relationerna får man verkligen extra allt denna gång – även om det mot slutet nog nästan går alltför långt.