Wagners holländare ges ny kraft
Den mångbesjungna legenden om Den flygande holländaren, denne havets evigt irrande Ahasverus, har lockat mången skald genom tiderna att dikta fram det olycksaliga livsödet.
Historien berättar ju om en ogudaktig holländsk skeppare som till följd av sin hädelse mot Gud döms till att spöksegla runt på haven, utan vila, till den yttersta dagen. Av alla tolkningar fastnade en ännu ung Richard Wagner för Heinrich Heines version i dennes ”Herr von Schnabelewopskis memoarer” ur textsamlingen ”Der Salon”. I Heines berättelse fann kompositören det av honom så omhuldade frälsarmotiv som skall komma att spela en dominerande roll i kommande operor.
Även om ”Den flygande holländaren” (1843) i flera avseenden ännu följer den då traditionella operans former, anar man här förstadiet till de musikdramatiska allkonstverk som Wagner senare skulle utveckla till monumental perfektion.
Detta blir publiken på Malmö Opera varse redan under ouvertyren, där stora scenen fylls ut av en allt överskuggande bly- eller mörkt oceangrå och kastelliknande halvrundel. Ingen rädder för Stora Bu här, åtminstone inte den holländska regissören Lotte de Beer eller den österrikiske kostymören och scenografen Christof Hetzer. Tvärtom understryker första aktens massiva scenbild tyngden och den manliga demonin i myten om den fördömde holländaren (en skäligt svartklädd, blek och dyster basbaryton med det passande namnet Josef Wagner).
Detta låter Hetzer smidigt växlande och dramaturgiskt välmotiverat kontrastera mot ett insprängt, liksom optiskt förvillande och Carl Larsson-inspirerat tittskåpsrum präglat av ombonat kvinnligt ljus, den mörka legendens absoluta kontrast. Här råder istället kvinnokörens magnifika understöd till Sentas (det nya stjärnskottet på den internationella Wagnerhimlen, Malmöbaserade Cornelia Beskow) besatthet av myten om den osalige sjömannen och av sin egen roll som hans enda möjliga frälsare genom att svära honom trohet intill döden.
Hennes inre längtan och drift mot den demoniska ödestron och elementens raseri placerar Beskow övertygande i Sentas stolta gestalt och dramatiska vokala kraft, som denna premiärafton dock hade vissa problem med legatot i de högre registren.
I övriga roller ser vi bland andra den ryske basen Nikolay Didenko som Sentas far, skepparen Daland, och den ungerske tenoren Zoltán Nyári som hennes svartsjuke vän Erik, båda utmärkta i sin laddade scennärvaro.
Malmö Operas stora våropera är en högst se- och lyssningsvärd produktion skapad av ett drivet internationellt team och en pigg och vaken operaorkester under amerikanen Steven Sloanes ledning. Inte minst anslående är de Beers själva läsning av dramat, där hon skarpsinnigt lyckats med trollerinumret att på en gång behandla den traderade legenden och Wagners libretto med tillbörlig respekt och öppna det konventionella kvinnooffret Sentas öde för omtolkningar.
Vem frälser vem här? Måste man dö för att uppfylla ett heligt löfte? Vems berättelse är det egentligen vi beskådar?
”Den flygande holländaren”
Opera av Richard Wagner
Regi: Lotte de Beer
Med Malmö Operaorkester och Operakör, under dirigent Steven Sloanes ledning.
I rollerna: Josef Wagner, Cornelia Beskow, Nikolay Didenko, Zoltán Nyári, Karin Lovelius och Timothy Fallon.
Premiär på Malmö Opera i lördags, 2 februari. Spelas till 31 mars.