Annons
Kultur

Fullt av klichéer i Svelands nya

Maria Svelands ”Gråleken” säljs in som en pendang – eller motpol – till Strindbergs ”Fröken Julie”. Det är orättvist mot alla inblandade, tycker recensenten Jan Karlsson.
bokrecension • Publicerad 18 april 2019
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Ola Axman

Gråleken

ROMAN

Författare: Maria Sveland

Förlag: HarperCollins

Det var länge sedan kritikern läste en så klichéfylld roman som Maria Svelands 300-sidiga ”Gråleken”. Här är verkligen Jesper, en ståtlig arbetarklassgrabb från Skellefteå, så renons på humor som inflyttade stockholmare ofta tycks vara. Han ogillar fester, men sopsorterar, viker tvätt och ojar sig över sköljmedel. En pedant och tråkmåns. Mot hans moralismer står Julias självklara driv. Uppväxt i sekelskiftesvilla i Enskede, nu ägare av lägenhet på acceptabla Söder. Föräldrar med kontanter och kontakter.

Förlag och författare försöker sälja in romanen som en pendang – eller motpol – till Strindbergs ”Fröken Julie”. Det är orättvist mot alla inblandade. Riktigare vore nog att tala om romanen som en manual, ett presumtivt filmmanus. Som sådant äger det vad som nuförtiden gäller i branschen: transparens och relevans. Julia, indirekt hennes föräldrar, försörjer Jesper. Deras vilja och smak är hans lag. Den nyfödda dottern ruckar bara en smula på villkoren.

”Maria Sveland är en kompetent författare, om än en smula förutsägbar.”
Annons

Anholt, ön med öknen, gör sig bra på film. Ödsligheten och det ensligt belägna huset – som paret lånat av en professor i konstvetenskap, gissa vems mamma hon är bästa vän med – skapar förutsättningar för varsel, särskilda syner, hallucinationer. Julias vindrickande påskyndar galoppen. Men den faktiska galenskapen kan ju bara komma från den hämmade och oartikulerade. Från den lägsta kasten. Våldet måste ut, Jesper dumpas och glömmas.

Maria Sveland är en kompetent författare, om än en smula förutsägbar. Som lustigast blir romanen när kronologin fallerar och Jespers såväl champagnekonsumtion som köttätande – röda danska korvar i en vegetarians käft? – visar på ointresset för detaljer. Obekymrat skriver Sveland vidare. Obekymrat dras hon in i spänningskretsarna. Fantasierna saknar varken näring eller bäring.

”En mera klichéfylld roman letar man länge efter.”

Vad som ändå anas är ett närmande till dramatiken. Här finns repliker mellan Julia och Jesper som kan verka vara alltför lånade, men ett antal mellan Julia och den smärtare och mera kontrollerade mamman som möjligen bär på embryot till något annat, större. Snarare än film, teater alltså? Med tanke på samtidens sceniska situation, så kanske. Dock. Rika barn leka bäst. Svaga män är farligast. Och sorgen som följer med den insikten.

En mera klichéfylld roman letar man länge efter.

Jan KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons