Annons
Kultur

Gombrowicz under huden, bortom köttet

Härom året publicerades i Polen den ”hemliga dagbok” som Witold Gombrowicz skrev på vid sidan av sin officiella och berömda dagbok i tre delar, 1953–1969. Den litterära sensationen ”Kronos” kommer nu ut i svensk översättning och kan med fördel läsas parallellt med ”Dagboken”. En läsfest för såväl forskare som fantaster, tycker recensenten Martin Lagerholm.
Bokrecension • Publicerad 15 december 2018
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Witold Gombrowicz.
Witold Gombrowicz.Foto: Bohdan Paczowski

Den polske författaren Witold Gombrowicz (1904–69) fick i sin sista intervju frågan vad han hade för planer för framtiden. – ”Graven”, löd det gombrowiczskt krassa svaret. Kanske erinrade han sig därpå sin egen dagboksanteckning från 1966: ”Hur bär de [djuren] sig åt för att ingen ska få veta att de har dött? Skogar och lundar borde vara översållade med dem, och ändå kan man gå och gå och nästan aldrig träffa på minsta skelett. Vad sugs det upp av? Vart tar det vägen?” På liknande vis har Gombrowicz egna ord den besynnerliga egenheten att på en och samma gång liksom födas och dö, om och om igen, ut ur språkets skogar, in i verklighetens lundar, och tillbaka igen.

Den litteräre särlingen, prosaisten, dagboksförfattaren och dramatikern – inte minst tack vare Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans uppsättningar särskilt framgångsrik i Sverige – var visserligen ett barn av sin tid, men alltid på tvärs mot den. Ett skeptiskt vittne till Europas katastrofala 1900-talshistoria, men ett vittne med förmåga att förvandla de brokiga erfarenheterna till egensinnig litteratur. En uppenbar generationskamrat till Beckett och Ionesco, men där absurdismen varit en alltför trång term för den andliga frihetshjälten. Ett författarskap som bygger på brott mot litterära konventioner, förhärskande ideologier och samhällsnormer, och som utmärks av sina tvära kast mellan högt och lågt, mellan satir, fantasi och självbiografi. Den oförskräckta form- och stilblandningen som ojämförlig ordkonst.

Annons

Strax innan krigsutbrottet 1939 emigrerade Gombrowicz till Argentina, där han i Buenos Aires kom att leva och verka ända till 1963, då han beslutade sig för att återvända till Europa. Det kommunistiska Polen hade han dock inte mycket till övers för – misstron var för övrigt ömsesidig – varför han efter en kort tid i Västberlin slutligen slog sig ned i sydfranska Vence, där han bara halvåret före sin död gifte sig med sin Rita Labrosse, som sedan dess varit verksam som författarskapets förvaltare.

Gombrowicz verk kan beskrivas som ett slags språklig inventering av världen som fenomen, erfarenhet, dröm, idé – och som skämt. Allt upplevt genom det egna jagets psykologiska anfäktelser, intellektuella tvivel och sinnliga begär. Sammantaget skriver han in sig i den exklusiva (och förvisso högst heterogena) grupp av 1900-talsdiktare som förvandlar hela den mänskliga tillvaron till ett litterärt experimentfält. Här återfinner vi notabla namn som Fernando Pessoa, Jorge Luis Borges och Vladimir Nabokov, och från det mer teoretisk-filosofiska hållet en Georges Bataille eller Walter Benjamin. Lyriska varianter på det här kynnet kan vidare spåras till nu verksamma diktare som Annie Dillard och Ann Carson – mästare på litterära lekar med lika sofistikerade som radikala och odygdiga stilmedel.

Förutom en handfull (”anti”)-romaner, teaterstycken och andra skrifter skrev Gombrowicz de utförliga dagböcker (I–III, 1953–1969) som hans berömmelse i hög grad vilar på, och som kom ut i Anders Bodegårds översättning i början av 90-talet. Parallellt med denna ”offentliga” dagbok förde han emellertid också en ”privat loggbok” (Rita Gombrowicz benämning), med minnesanteckningar ända tillbaka till studentexamen 1922. Med just Ritas bistånd publicerades 2014 denna hemliga journal på polska, ”Kronos”, som nu föreligger i Irena Grönbergs svenska översättning. Medan dagböckerna bjuder på längre tankegångar, filosofiska betraktelser, beska utgjutelser och kommentarer om allt mellan himmel och jord – litteratur, konst, musik, politik, historia – är redogörelserna i ”Kronos” snarare skrivna i en lapidarisk och saklig rapportstil: korta stolpanteckningar om möten, platser, tidpunkter, namn, till synes banala vardagshändelser och protokollföring över författarens (bi)sexuella aktiviteter.

””Kronos” lämpar sig utmärkt som parallelläsning till ”Dagboken””

I sitt initierade efterord beskriver Magnus Bergh ”Kronos” som dagböckernas ”skelett”. Köttet är alltså avhängt, anden svävar någon annanstans, medan privatlivets benstomme här framträder i all prosaisk skärpa. Publiceringen torde intressera såväl litteraturforskare som hardcorefans och har prägeln av ett slags studieutgåva, där sidorna i boken i hög grad utgörs av förklarande noter, kommentarer och hänvisningar. Därtill är bokverket försett med en generös mängd fotografier, stadskartor och tablåer över anteckningarnas grafiska utformning, liksom en verk- och bildförteckning samt personregister. I sanning en ambitiös och snygg edition! Och eftersom ”Kronos” alltså lämpar sig utmärkt som parallelläsning till ”Dagboken”, kan man ytterligare glädjas åt att det svenska förlaget i anslutning till utgivningen återutger de tre stora dagböckerna i ett enda voluminöst band.

Martin LagerholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons