Hamnkalkyl söker resultat
När företagarna i Y-front analyserar de kalkyler som ligger till grund för investeringen i hamnen skakar flera av dem på både kulram och huvuden. De ser helt enkelt inte att hamnbolaget kommer att klara av att leverera det resultat som krävs för att försvara kommunens upplåning och investeringen i nya hamnlägen. Även om tillväxten i omsättningen fortsätter i samma takt som tidigare, 50 procent plus på tio år, och lönsamheten i förhållande till omsättningen håller sig på nuvarande nivå så får de vana investeringsberäknarna inte ihop den sista raden. Tvärtom ser de ur företagsekonomisk synvinkel att investeringen på 900 miljoner kronor i hamnen är ett högriskprojekt som kan komma att belasta kommunens ekonomi under långa tider. De 250 miljoner kronorna i EU-bidrag sänker kommunens insats men förbättrar inte i sig de affärsmässiga möjligheterna.
Det är svårt att finna något argument för att så stora delar av det lokala näringslivet skulle motsätta sig de nya hamnlägena om de inte såg verkliga finansiella risker för kommunen och dess invånare. Tvärtom är ju infrastrukturinvesteringar något som brukar ges tummen upp av företagsledare. Här borde förstås varenda beslutande politiker i fullmäktige ställa sig frågan: vem är det som har räknat tokigt?
Det är synd att beslutsfattarna har hamnat i den här situationen. För invånarna i Ystad är det också svårt att förhålla sig till. Det lokala näringslivet och utomstående krassa företagsekonomiska bedömare borde ha involverats långt tidigare. Har Y-front missat något, eller har politiker och tjänstemän hamnat fel? Det kan synas oklokt att i nuläget säga nej till 250 miljoner kronor i EU-bidrag (om möjligheten återkommer vet vi inte). Men det är lika oklokt att fatta detta beslut på grund av bidrag som att basera sina framtida investeringar på hur mycket pengar man redan har lagt i ett projekt snarare än på dess verkliga förutsättningar att lyckas. Ni vet det där om att kasta bra pengar efter dåliga.
Kommunen kan visserligen få bra lånevillkor. Långivarna gillar kommuner eftersom konkursrisken är borta – skattebetalarna finns som yttersta garanter. Som bolag är det också finansiellt mumma att ha sådana ägare i ryggen. Men för garanterna, skattebetalarna, är Ystads skuldsättningssituation naturligtvis av stort intresse.
Ystad har ett stort behov av att öka upplåningen ytterligare de kommande åren. I budgetunderlaget för åren fram till 2022 finns bland annat, förutom hamnen, skolbyggnad för 250 miljoner kronor, nytt särskilt boende för 200 miljoner kronor ombyggnad av särskilda boenden för 115 miljoner kronor, LSS-boende för 40 miljoner kronor och VA-investeringar för 277 miljoner kronor.
Ystad är redan högt skuldsatt, den långfristiga låneskulden i kommunkoncernen, inklusive bolag, uppgick i slutet av augusti till nästan 2,5 miljarder kronor. Sedan har självfallet kommunen tillgångar, så en hög skuldsättning i sig behöver inte betyda stora bekymmer. En växande kommun som lockar nya invånare kommer också att ha ökade investeringsbehov i exempelvis skolor. Men som det heter i den ekonomiska översikten: ”Med tanke på låneskuldens storlek är det betydelsefullt att följa svängningarna på räntemarknaden. Ur ett generationsperspektiv är det också angeläget att nuvarande generation inte vältrar över skuldbördan och betalningsansvaret på nästkommande generationer.”
När man läser det går det att konstatera att det är viktigt att välja vad kommunen är beredd att låna till och vad de investeringarna ger tillbaka. Hamnfrågan handlar om just det: är framtidens Ystadsbor vinnare eller förlorare på ett ja? Och om det råder stor osäkerhet, kan det vara värt att ta fram ännu bättre underlag för att fatta ett än mer underbyggt beslut som dessutom är mer välförankrat hos Ystadsborna.
Men är kommunfullmäktigeledamöterna helt säkra på sin sak bör de naturligtvis rösta ja till att inkludera pengarna i budgeten redan nu. Är de tveksamma bör de däremot rösta nej.
