Hamnstäder – men för vem?

Ledare Artikeln publicerades
Nybyggt är inte alltid vänligt för själen.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Nybyggt är inte alltid vänligt för själen.

När sydkustens städer planerar för att bygga sina hamnstäder bör de fundera ett extra varv över för vem de bygger. För unga, barnfamiljer eller gamla? För fattiga, välavlönade eller för dem med stora besparingar?

I Ystad och Trelleborg råder stor optimism kring möjligheterna att bygga tämligen exklusiva bostäder i gamla hamnområden. Efterfrågan på bostäder har varit hög under flera år, i Ystad har nyproduktionen gått på högvarv och i Trelleborg har lägenhetspriserna stigit mest i hela landet, räknat i procent, de senaste 20 åren.

Men stora byggprojekt handlar mer om att se framåt än bakåt. Det till synes paradoxala är att många av bostadsbyggnadsbolagen har ekonomiska bekymmer samtidigt som det fortsatt råder stor brist på bostäder i Sverige. Särskilt gäller det i storstäderna och då i synnerhet i Stockholm, där bostadsföretagen ger stora rabatter för att bli av med lägenheterna eller gör om dem till hyresrätter – ett annat kristecken i branschen. En faktor kan vara att det har byggts för mycket av samma slags bostäder i samma områden under kort tid. Hårdare krav på amortering och större insats, syftande till att kyla ner bostadsmarknaden, bidrar också till att sänka efterfrågan. Även om Stockholmsmarknaden är speciell är det lätt att tendenserna där sprider sig. Hur det ser ut när det väl är dags att sätta skoporna i hamnbetongen på sydkusten är svårt att förutse – men det är inte självklart att byggarna och köparna är lika intresserade som man har förutspått. Det kan göra att tidsplanen för projekten förskjuts, eller att man får bygga i annan takt än tänkt. Det behöver inte bara vara dåligt, det kan ge mer tid att göra rätt.

Det finns många aspekter att ha i åtanke när en stad ska förändras och förnyas så mycket som en hamnstadsexploatering innebär. En självklar sak att fundera över är vilken typ av bostäder som bäst kommer att möta invånarnas önskemål och ögon. Att tänka unikt och våga låta städernas traditioner lysa igenom i de fasader som ska prägla städerna för decennier och förhoppningsvis sekler framöver är något denna ledarsida har framhållit flera gånger. Någon varnar för pastischer, men det är mer på sin plats att varna för kopior av andra städers hamnprojekt med könlös arkitektur. Det ska kännas att man bor i Ystad eller Trelleborg.

Men det handlar också att fundera på för vem man bygger. Är det främst dyra bostadsrätter riktade till pensionärer som sålt villan som gäller? Eller ska man hitta sätt att dra unga familjer till dessa centrumnära lägen? Eller är det en generell bostadsbrist kommunerna försöker bota?

Nyanlända och ungdomar, de som oftast saknar egen bostad, har som regel inte några stora ekonomiska resurser att ta av. I en färsk undersökning från Sveriges Byggindustrier har nära var fjärde svensk mellan 18-25 år under 50 000 kronor att lägga på bostad, många av dem saknar helt besparingar. Endast två av tio i den åldern har 200 000 kronor eller mer att lägga på en bostadsinsats.

Ska man vara krass är det inte mot de grupperna bostadsprojekten i Ystad och Trelleborg riktas. Som det heter på Ystads kommuns hemsida om projektet: ”Nya bostäder är dessvärre dyra, men genom att bygga fler bostäder i attraktiva lägen kan flyttkedjor bidra till att billigare bostäder frigörs i andra delar av kommunen.” Men tanken med ett projekt av det här slaget är trots allt att göra Ystad och Trelleborg ännu attraktivare som inflyttningsorter. I hög grad lär en stor del av bostadsbytena ske från andra kommuner eller från villaområden i egna kommunen. Hamnstäderna är inte planerade för att lösa nutida eller framtida integrationsproblem. Men risken är att man utan någon tanke alls på den frågan snarare riskerar att förvärra segregationen.

Intressant att notera i undersökningen från Sveriges Byggindustrier är också något annat: en större andel unga som bor i Stockholm bedömer sin livskvalitet som låg än unga som bor på andra orter. Störst andel som anger att de har mycket bra livskvalitet bor i Norrland. Den som tror att unga med självklarhet vill söka sig till storstäderna har alltså fel. Det borde betyda möjligheter även för skånska småstadskommuner med goda resemöjligheter till de större arbetsmarknaderna i Malmö/Lund/Köpenhamn att locka till sig de unga, inte minst när de kommer i familjebildningsfasen.

Intressant är då att nästan åtta av tio unga om tio år helst vill bo i egen villa eller radhus. Även dagens unga delar alltså i hög grad föregående generationers önskan om en egen täppa. Det kan vara väl värt att tänka på i planerna för hur många och höga flerbostadshus man bygger och hur många radhus eller fristående småhus det byggs in i ett nytt område.