Kultur

Haushofer – helt enkelt litteratur av god klass

Bokrecension Artikeln publicerades

Marlen Haushofer är sannolikt mest känd för romanen ”Väggen”. Nu föreligger den första samlingen av noveller på svenska och recensenten Maria Ehrenberg är tagen.

Noveller

18 novelller

Författare: Marlen Haushofer

Urval och översättning: Anders Björnsson

Förlag: Celanders förlag

Visa mer...

Har man läst ”Väggen” glömmer man den aldrig. Fråga er bekantskapskrets om någon läst den och samtalet är genast igång. Den österrikiska författaren Marlen Haushofer (1920-1970) är i Sverige mest känd för denna dystopiska och fullständigt glimrande roman om kvinnan som efter en katastrof blir ensam kvar i världen. Eller blir hon det? Romanen har nyligen på ett förträffligt sätt nyöversatts av Rebecca Lindskog. Läs den.

Glädjande är att fler alster av Marlen Haushofer nu kommer på svenska. Tidigare har ett par kortromaner översatts. Detta är mig veterligen den första samlingen av noveller. Och jag blir tagen! Här framträder en synnerligen bred författare, både tematiskt och stilistiskt. Samtidigt finns här en grundton som håller samman allt – en grundton som jag tror att vi har översättaren Anders Björnsson att tacka för att den inte gått förlorad.

Detta är en samling man lätt tar till sig

Tonen är vemodets. Sorgen går som ett sakta stråk, här finns människors utsatthet och längtan. Men framför allt, uppgivenheten. Livet blev som det blev, eller så blev det inte alls. Kvar är individen i ett nu som ändå ska hanteras.

Inte så sällan är det krigets tid, eller efterkrigstidens. En del personer rör sig i ett kafkaliknande rum där orsak och verkan inte hänger samman (Haushofer apostroferar för övrigt Kafka i en av novellerna). Som i ”Statsfienden”, där en man anklagas för att vara just det, på inga grunder. Och hur resten av livet centreras till att aldrig säga fel.

Berättartekniskt intressanta skiftningar finns i exempelvis ”Generalen dör”, där det ända till slutet är öppet vem som blir arkebuserad och vem som mördar.

Det ironiska draget – helt frånvarande i ”Väggen” – uppskattar jag. ”Porträtt av en gammal man” är dubbelt ironisk; dels författarrösten som ironiserar över sin figur, dels huvudpersonen själv som ironiserar över sina trista släktingar.

Men allra mest slås jag av det förfärliga i att vara människa och att leva i en utsatt tid. Mamman, som lämnar tåget för att hitta vatten till sitt barn och som, när tåget rullar iväg, aldrig återfinner det – en beskrivning som återkommer minst två gånger. Den totala förlusten och hur man överlever. Kanske inte som en hel, men ändå som en person som delvis lever.

Trots detta är det en samling som man lätt tar till sig, vilket nog beror på att personteckningen är så grundlig och gedigen. Just så här kan man föreställa sig att människor i yttersta nöd agerar.

Ett ord om barnskildringarna, de är ypperliga. En liten flicka, förvisad till ett sjukhus, försöker på barns vis besvärja situationen. ”Om dadelkärnorna inte upptäcks kommer pappa och hämtar mig”. Att kunna skildra barnets syn på världen – som bygger på ofullständig information och kunskap – är skickligt. Och gripande.

Stilen är ekonomisk, utmejslad men trots det fylls den av tidstypiska detaljer. Mycket är outsagt, vi läsare har en hel del att göra. Miljöerna doftar – inte alltid gott och personerna lämnar en inte. Det är skickligt. Det är helt enkelt litteratur av god klass.