I jakt på lögnen skrevs Sanningen

Kiese Laymon ville skriva en annan bok, en med tydligare stereotyper och mer förutsägbara problemlösningar. Det blev inte så, istället skrev han så sant att det inte spelar någon roll om det var såhär det var i verkligheten. Rebecka Åhlund är tacksam.

bokrecension • Publicerad 29 november 2019

Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Tung

Roman

Författare: Kiese Laymon

Översättning: Niclas Hval

Förlag: Natur&Kultur

”Jag ville inte skriva till dig. Jag ville skriva en lögn. Jag ville inte skriva ärligt om svarta lögner, svarta lår, svart kärlek, svarta skratt, svart mat, svarta beroenden, svarta bristningar, svarta dollar, svarta ord, svart misshandel, svart blues, svarta navlar, svarta segrar, svarta tider, svarta böjningar, svart samtycke, svarta föräldrar eller svarta barn. Jag ville inte skriva om oss. Jag ville skriva en amerikansk självbiografi.

Jag ville skriva en lögn.”

Annons

Så inleder Kiese Laymon sin bok, sitt konstverk, sitt underverk ”Tung”. Den översatta titeln är för en gångs skull nästan bättre än originaltiteln, åtminstone i mitt nyansuniversum för ord. Tung, sagt på rätt sätt på svenska, kombinerar mörker och tungmod, samt ger uttryck för respekt och uppskattning, SAMT påminner om att saker väger vikt och att den kan vara rent fysiskt tung. Särskilt att bära.

Det är en berättelse om en svart pojke med en ensamstående mamma i Jackson, Mississippi, om akademisk strävan och rasism. Framför allt är det Sanningen. Tydligen är det poppis just nu med böcker som handlar om verkligheten. Det spelar ingen roll när en författare som Kiese Laymon skriver: det här är sant, oavsett om det bokstavligen konkret har hänt i verkligheten. Det handlar om uppväxt, förväntningar, missbruk och ärvda trauman. Om att någon gör sitt bästa men det räcker inte; detta i sig kan traumatisera en människa. Det är en på en gång skoningslös och kärleksfull text. Ett vittnesmål, en uppsägning av prenumerationen på trevliga eller åtminstone gångbara och förklarliga illusioner som präglar så många familjekonstellationer.

Prosan är poetisk, intuitiv och rik. Det är en sådan bok som i händer på fel översättare kan förvandlas till obeskrivlig dynga. Niclas Hval är uppenbarligen exakt rätt översättare. Utan en enda tondöv träff och med lyhördhet för vad som faktiskt inte är möjligt – bra jävla jobbat.

Men det är språket. Känslan är: det kostade på att skriva det här. Det gjorde ont att skriva det här. Laymon tog en risk genom att skriva det här. Känslan är: fortfarande idag undrar han om han egentligen vågade det här. Tack och lov finns boken redan och vi får läsa och lära och tänka. Man blir ju tacksam, det blir man.