Kultur

I vår snabba tid behöver vi långsam rörelse

Ny bok Artikeln publicerades
Erling Kagge är en norsk äventyrare, författare, förläggare och konstsamlare. Han var den förste att nå det som kallas de tre polerna - ta sig till Sydpolen, Nordpolen samt toppen av Mount Everest.
Foto: Simon Skreddernes
Erling Kagge är en norsk äventyrare, författare, förläggare och konstsamlare. Han var den förste att nå det som kallas de tre polerna - ta sig till Sydpolen, Nordpolen samt toppen av Mount Everest.

Inledningen av norske Erling Kagges essä om vandring och rörelse är fantastisk. När hans mormor slutade gå dog hon. Samtidigt höll hans yngsta dotter på att lära sig att gå. Kulturskribenten Sune Johannesson finner flera gripande tankar om människan och vår tid i ”Att gå”, men saknar också ett viktigt perspektiv.

Det är en fin tanke-essä som den norske författaren, förläggaren och äventyraren Erling Kagge har skrivit i ”Att gå. Ett liv i rörelse”. Med sina egna erfarenheter som grund berättar han om vad som händer med våra liv om vi ser till att hela tiden röra oss framåt, men även om dess motsats; mardrömmen om hur vi på alla vis skulle stelna om vi sätter oss i fåtöljen.

Hans vandringssällskap är såväl vänner som andra böcker i ämnet, och sida för sida, steg för steg växer hans filosofi fram och där rörelse och långsamhet är två nyckelord. För det handlar inte endast om att förflytta sig, det ska helst ske långsamt och med de egna benen. Om så sker fördjupar det upplevelsen på flera sätt, och vandringens miljöer, upptäckter och insikter flyttar närmast in i kroppen.

Jag kan känna igen mig i den tankegången, en biltur med vackra vyer finns inte alls kvar lika väl hos mig som en längre tur till fots i något landskap. Kagge framför också hur det i dagens stressiga tid, där vi helst ska göra ett par saker samtidigt, är än viktigare att tillåta sig att då och då bromsa och fokusera. Ett steg i taget kan helt enkelt föra väldigt långt.

Så blir essän också en angelägen vandring genom vår tid, och för Kagge är det tydligt att rörelsen är en nödvändighet för vår hälsa. Själv har han iakttagit människor både innan och efter deras skogsturer och säger sig tydligt se hur mycket mer välmående de ser ut efter avslutad vandring. Och personligen har han använt olika former av utforskande vandringar för att bearbeta en egen inre sorg eller oro.

Värst är hans New York-utflykt där han under en längre period vandrar/kryper omkring i stadens enorma avloppssystem, bland avföring och kondomer. Skulle detta mörker kunna ge mer ljus åt hans risiga relation hemma i Norge?

Det är en på flera sätt fin bok, även om den inte tillför så mycket nytt. En hel del av resonemangen känner jag igen från andra föregångare, och Kagge citerar även flitigt från andra böcker. Så för den som vill läsa vidare är här fullt av lästips. Främst texter av män, vilket länge ger en känsla av att vandring tycks vara en manlig syssla.

Min stora invändning är att den vandring som i grunden har påverkat mitt eget sätt att se på denna form av rörelse överhuvudtaget inte nämns. Jag tänker på de senaste årens fruktansvärda folkvandringar, där mängder av människor har tvingats ut på flykt från sina egna hemländer. På grund av våld, fattigdom eller politik.

Jag, liksom Kagge, kan välja att vandra. Eller vi kan välja att inte vandra. Men alla dessa människor som rörde sig – och på flera håll i världen fortfarande rör sig – mot andra länder, inte minst Europa, hade inget val, deras vandring var deras enda hopp, deras enda sätt att försöka överleva.

Fattiga människor i olika delar av världen som tvingas leva utomhus nämns här och var i ”Att gå”, men att i en reflekterande vandringsbok som den här inte ens se den stora och djupt utsatta gruppen av ofrivilliga vandrare som har gett oss en ny tid, nej, det håller inte.

Essä

Erling Kagge

”Att gå. Ett liv i rörelse”

Översättning av Helena Stedman

(Norstedts)