Karin Pihl: Jämställdhetsmyndigheten borde putsa sina rosa glasögon

Krönika Artikeln publicerades
Lena Ag, generaldirektör Jämställdhetsmyndigheten och Åsa Regnér (S), jämställdhetsminister.
Foto: Peter Wallberg/TT
Lena Ag, generaldirektör Jämställdhetsmyndigheten och Åsa Regnér (S), jämställdhetsminister.

Dokumentären “Könskriget” från 2005 av journalisten Evin Rubar orsakade en kris i den svenska kvinnorörelsen. Rubar visade att Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, till stor del präglades av en konspiratorisk radikalfeminism.

Roks hade täta band med dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg (S), som ansåg att Roks perspektiv på jämställdhetsfrågorna var det enda nödvändiga. I dag präglas jämställdhetspolitiken inte längre enbart av idén om könsmaktsordningen. Perspektiven är fler än för ett decennium sedan. Men det finns ändå skäl att granska effektiviteten på området. Sveriges inställning till jämställdhet styrs fortfarande av för mycket teoretiserande och för lite av konkret handling. I stället för könsmaktsordning är det normkritik som gäller. I januari är det ett år sedan Jämställdhetsmyndigheten invigdes i Angered i Göteborg. Syftet med den nya myndigheten är “analys och uppföljning”, “samordning” och “stöd”. Och, föga förvånande, att dela ut bidragspengar. Många av de politiska ambitionerna i regeringens jämställdhetsplan är det inget fel på. Det handlar om att minska våldet mot kvinnor, stoppa hedersförtrycket och sexhandeln. Tanken är dock inte att myndigheten ska göra något åt dessa problem i praktiken. Tjänstemännen i Angered ska bidra med “kunskapssamordning”. Sett till vad myndigheten hittills har åstadkommit verkar den mest vara en babbelinstitution. Problemet är att uppdraget - att se över jämställdhetspolitiken på alla områden - är för brett. Dessutom har myndigheten inga starkare verktyg än att “samordna”. Man kan inte samordna sig till färre sexualbrott. Bristen på konkretion tar sig i uttryck på många sätt. Man anordnar konferenser som diskuterar hur jämställdheten kan bli bättre genom att motverka “mansnormer”, prackar på universiteten genusideologi och delar ut pengar till “kvinnors organisering”, bland annat till projekt om att “menscertifiera” arbetsplatser. Myndigheten står bakom sajten jämställ.nu, där man kan få tips om “genuscoachning”. Vad är då problemet? Genuscoachning behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt. En statlig myndighet måste dock hålla på med betydligt mer utvärderingsbar verksamhet än “kunskapsförmedling”. Syftet med myndigheten är bland annat att utvärdera regeringens jämställdhetsreformer, men vem utvärderar de som ska utvärdera?Till och med generaldirektören själv verkar anse att Jämställdhetsmyndigheten mest ska vara som ett seminarium i genusvetenskap. I Ekots lördagsintervju (10/11) sa generaldirektören Lena Ag att “jämställdhetsmyndigheten ska inte fixa jämställdheten i Sverige”. I stället ska den “finna nya och fördjupade sätt.” Hur mäter man det? Vem avgör om ett “sätt” är “fördjupat” eller inte? De rosa genusglasögonen måste putsas. Jämställdheten behöver polisiärt krafttag mot sexual- och våldsbrott, förbättrade villkor för kvinnor i offentlig sektor och hårdare tag mot brott som begås i hederns namn. Genuscoacher som föreläser om mansnormer kommer däremot inte leda till någon förbättring.