Kraftfull och solidarisk Glass-ensemble lyfter Malmö Live

Dagarna innan söndagens slutsålda konsert på Malmö Live med Philip Glass Ensemble inser jag dock att det var ett tag sedan jag lyssnade på hans verk. Så jag gjorde lördagen till en Glassdag.

Fel taktik visade det sig. För jag tröttnade fort, och skiftade ofta spår. Hade vi vuxit ifrån varandra? Kanske. Men när väl Philip Glass med sina sex medmusiker i ensemblen drar igång sin Malmökonsert händer något. Här finns plötsligt de nyanser och den kraft jag saknade i min hemmalyssning. Här finns mer variation, övertygande insatser av musikerna och en ljudbild som omfamnar såväl mig, som hela rummet.

Och det är musik som skakar om, ja närmast kör över sin publik. Det ska inte tolkas negativt, för trots det oftast kompromisslöst intensiva tempot växer styckena fram till en form av meditation. Det är som att vara i ett oavbrutet flöde av rörelse, där allt och inget händer på samma gång. Jag blundar och hamnar i ett nu. Närmast magiskt.

Konserten består av två set, och landar på omkring två timmar inklusive ett extranummer. När Glass gjorde sin Malmödebut för två år sedan samsades han och två pianister om en flygel på scen. Den här gången har han med sig sin 50-årsjubilerande PGE, alltså Philip Glass Ensemble, bildat i New York under kulturalternativens tid 1969.

De sju musikerna är fördelade på keyboards och blåsinstrument. Längst fram sitter ensemblens båda ledare, Michael Riesman och Glass själv. I mitten av halvcirkeln bakom dem sitter blåstrion Jon Gibson, Peter Hess och Andrew Sterman och på var sin sida om dessa tre finns Lisa Bielewa (keyboards och sång) och Mick Rossi (keyboard).

Alla ska nämnas, för det här är fullt ut en ensemblekväll. Förutom ett vackert och känsligt solo på sopransaxofon (Andrew Sterman) i ”Facades” ur ”Glassworks” (1983) handlar det hela tiden om musikalisk solidaritet; en för alla, alla för en. Samtliga gör sitt som en del av helheten, inte för att själv glänsa. Här finns förvisso Bielewas underbara sång i flera av styckena, men hennes röst är mer som ett instrument än har en soloroll.

Kvällens äldsta musik är ur ett verk från 1970 (”Music with Changing Parts”), det yngsta är ”In the Upper Room” från 1986. Philip Glass ses som en musikens minimalist, ett begrepp han har sagt sig inte trivas med. Istället föredrar han att kalla sina kompositioner med repetitiva strukturer. Jag håller med, det här är inte det minsta minimalism, däremot är det oavbrutna repetitioner med smygande eller abrupta variationer.

Min enda kritik riktar sig mot urvalet. Ur en enastående karriär över 50 år med musik från en rad genrer hade en större variation gett än mer spänning åt konserten. Kanske någon mer solistinsats? Kanske en dos mer av svävande sökande lugn? Och varför inte ett exempel på dagens Glasstoner?

Men de stående ovationerna efter konserten är självklara, det var länge sedan jag fick en så stark liveupplevelse.