Kultur

Krug gör läsaren försvarslös

Litteratur Artikeln publicerades
Nora Krug
Foto: Nina Subin
Nora Krug

En bok om en familjs historia under nazitiden, men den är berättad som inget annat, på ett sätt som gör läsaren helt försvarslös, anser Niclas Sennerteg.

Heimat: Ett tyskt släktalbum

Författare: Nora Krug

Översättning: Karin Andrae

Förlag: Norstedts

Genre: Grafisk roman/memoarbok

I den tyska versionen av ”Vem är vem”, ett uppslagsverk som listade kända, framgångsrika, inflytelserika och förmögna västtyskar fanns det inte sällan stora luckor i personernas biografier – luckor som så gott som alltid brukade sammanfalla med åren 1933–1945, då nazisterna hade makten i Tyskland. Få var villiga att skylta med hela sin karriär i ofiltrerad form.

I många tyska hem upplevde barnen under efterkrigstiden en dov tystnad kring vad föräldrarna hade gjort. Även om de västtyska skolorna så småningom började undervisa om Hitleråren fanns det för många elever ingen direkt koppling till den personliga historien. På senare år har det dock dykt upp alltfler personligt hållna böcker skrivna av nazistiska förövares barn eller barnbarn, som nystat upp den egna mörka familjehistorien. En av de allra första var journalisten Niklas Frank vars bästsäljande och omdebatterade bok ”Der Vater” (1987) – en rasande uppgörelse med minnet av hans far som avrättades som krigsförbrytare i Nürnberg – har fått en rad uppmärksammade efterföljare, skrivna av exempelvis Katrin Himmler (brorsbarnbarn till SS-ledaren Heinrich Himmler) eller Rainer Höss (barnbarn till kommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss). Nyligen utkom på svenska även Julie Lindahls hyllade ”Pendeln” (Norstedts) som rör sig i samma farvatten.

Just nu ligger även Nora Krugs bok ”Heimat: Ett tyskt släktalbum” på bokhandelsdiskarna. Den boken har fått många epitet, exempelvis grafisk roman, grafiskt memoaralbum eller collageroman. Svårigheterna att sätta en etikett på den beror på att det inte liknar någonting annat som har skrivits om nazitiden, knappt ens Art Spiegelmans udda tecknade serie ”Maus” från 1980-talet.

Ur ”Heimat”.
Ur ”Heimat”.

Nora Krug växte upp i Tyskland efter kriget, men bosatte sig senare i New York. Snart gjorde funderingarna på den egna identiteten sig påminda, men på ett ambivalent sätt – både som längtan efter ”hemma” och skuldkänslorna över det som hemlandet hade gjort sig skyldigt till under nazitiden. Det blev utgångspunkten för hennes resa bakåt i den egna familjehistorien,

Redan det tecknade omslaget är talande. Det är en pastisch på Caspar David Friedrichs dramatiska målning, ”Vandraren över dimhavet” (1818), där ”vandraren” som från en klippa skådar ut över ett dimhöljt bergslandskap har ersatts av författaren själv som betraktar ett idylliskt landskap med kyrkor och små hus. Dimmorna i detta landskap finns, kan man tänka, inne i husen där det förflutna döljs.

Nora Krug dokumenterar sin familjs historia under nazitiden och åren därefter med hjälp av familjeberättelser, dokument, fotografier och teckningar. Samtidigt gestaltar hon sin egen resa bakåt i tiden och sina reaktioner på det som hon får veta i sitt sökande efter identitet samt historiens och hemmets betydelse.

Hon koncentrerar sig på två släktingar, dels farbror Franz-Karl, som blev SS-soldat och stupade i Italien 1944, bara 18 år gammal, och morfar Willi, som först var chaufför åt en judisk affärsman och sedan gick med i nazistpartiet. Hon ställer den lögnaktiga familjeversionen av deras liv (Franz-Karl, den älskade förstfödde, som dog alldeles för tidigt och Willi som försökte hjälpa judarna) mot vad som verkligen hände, men hon står också med många obesvarade frågor. Var exempelvis någon av hennes släktingar på plats på torget i den lilla staden dagen efter Kristallnatten, när arresterade judar misshandlades på öppen gata av folkmassan? Nora Krug lämnar fyra svarsalternativ, som i vilken frågesport som helst: ”a. Jag var i en annan del av staden, b. Jag var hemma, c. Jag var på mitt kontor, d. Jag var där, när det hände”. Ja, var hade läsaren själv befunnit sig?

Boken är uppbyggd som ett mellanting mellan en tecknad scrapbook, bilder och serier. Ibland kombineras smått humoristiska bilder med gravallvarliga och dystra texter. Emellanåt är texterna hållna i en smått naiv ton som går rakt igenom alla skyddsmekanismer. Allt är vackert illustrerat, ofta med varma oförargliga färger. Vilket gör kontrasten till innehållet så mycket större.

Boken börjar med en bild av ett – plåster. I en uppräkning av tyska saker som en hemlängtande emigrant saknar, finns för henne det klassiska tyska plåstret Hansaplast, som hennes mamma satte på hennes blödande knä när hon var liten. Det är ett plåster som inte släpper förrän såret är helt läkt, konstaterar hon: ”Det är det mest orubbliga plåstret på planeten och det gör ont när man sliter bort det för att titta på sitt ärr.”

Det är precis det hon gör i den här boken, bildligt talat. Rycker bort plåstret. Utan minsta sentimentalitet. Allt är berättat och illustrerat i en form som avväpnar läsaren så att man blir försvarslös inför Nora Krugs berättelse. Det är oerhört effektivt och skoningslöst.

En ganska vanlig historia, men berättad på ett alldeles ovanligt sätt.