Läggdags klockan 17 när assistenten går hem

Ystad Artikeln publicerades
Foto: Carl Johan Engvall

När assistenter slutar för dagen klockan 17 måste Renate Törnquist gå och lägga sig.

– Det är tråkigt att inte kunna göra något på kvällen. Jag ligger mest och tittar i taket, säger hon.

Renate Törnquist är 56 år gammal. Hon har en cp-skada sedan födseln, men bor i en egen lägenhet på bärområdet och har hjälp av assistenter åtta timmar om dagen.

– Jag har två fantastiska assistenter dagtid, men jag skulle vilja ha några mer timmar. I somras fick jag gå och lägga mig när solen sken, säger Renate Törnquist.

Eftersom hon måste gå och lägga sig så tidigt blir tiden i sängen lång, ofta upp till 15 timmar. Flera gånger har hon behövt gå på toaletten under natten, något som hon inte klarar på egen hand.

– Renate har fått sova på golvet efter att ha försökt gå på toaletten. Hon har fått sova med huvudet i hundkorgen, säger hennes mamma Ingrid Törnquist.

Hunden Maggie får hålla Renate Törnquist sällskap under natten. Hon brukar prata med henne när hon ligger och väntar på att kunna somna. Tidigare har hon kunnat ta sig i säng själv och assistenterna har kunnat lämna henne i tv-soffan. Men efter två psykoser med tung medicinering bär inte längre benen.

– Jag tycker att det är fruktansvärt att lämna henne så tidigt. Det är synd om Renate som missar allt som sker på kvällen. Det känns jättejobbigt, säger Erika Larsson som har varit Renate Törnquists assistent i sju år.

Hon har flera gånger hjälpt Renate på sin fritid när hon har ringt och behövt hjälp.

– Det är klart att jag ställer upp, men det handlar ju om att bevilja fler timmar. Vi får inte vara här längre än det som är beviljat, säger Erika Larsson.

När hon berättar om situationen rullar tårarna ner för hennes kinder. Hon och kollegan Lissy Hedlund delar på jobbet som personlig assistent. Mamma Ingrid Törnquist hjälper också till efter bästa förmåga.

”Jag är rädd för att de ska ta bort de timmar jag har. Därför har jag dragit mig för att söka fler”

– Jag gör vad jag kan, men jag orkar inte så mycket längre. Jag är inte så stark och jag är rädd att det ska hända någonting om jag ska hjälpa Renate in i bilen om vi ska hem till mig i Löderup, säger Ingrid Törnquist.

Hon har varit i kontakt med LSS-handläggarna på kommunen, men hon känner inte att de har brytt sig om fallet.

– De har inte återkommit. Det är ingen som bryr sig, säger Ingrid Törnquist.

Renate Törnquist själv blir orolig när hennes assistanstimmar kommer på tal

– Jag är rädd för att de ska ta bort de timmar jag har. Därför har jag dragit mig för att söka fler, säger hon.

– Det är inte bra att Renate oroar sig, det är sådant som kan utlösa en ny psykos, säger Erika Larsson.