Kultur

Lärn bjuder in till en göteborsk nostalgitripp

bokrecension Artikeln publicerades
Viveca Lärn.
Foto: Emelie Asplund
Viveca Lärn.

Viveca Lärns ”Sladdisen. En bok om min barndom” är både en trivsam nostalgitripp och en intressant barn- och ungdomsskildring, präglad av genuin berättarglädje.

Sladdisen – en bok om min barndom

Självbiografi

Författare: Viveca Lärn

Förlag: Albert Bonniers

I Viveca Lärns texter förekommer ofta associativa språng, som slår broar mellan skenbara oförenligheter, och därmed också öppnar ett nytt och fräscht seende hos läsaren: ”Sömnlösa nätter följer. Svett och tårar. I skolan håller jag masken. Det doftar syren.” Det här är en teknik som fungerar utmärkt i barnböcker, men ibland i vuxenlitteratur kan kännas egendomligt skruvad. Vilket förvisso kan vara en förtjänst, men också riskerar att göra både episk utveckling och gestalter i egendomligaste laget.

Hur som helst, ”Sladdisen. En bok om min barndom”, blir både lättsamt underhållande och intressant just på det vis som i bästa fall sker när en god berättare hanterar den märkliga materia som uppväxtminnen utgör. Viveca Lärn skriver med den självklarhet som ett långt skrivarliv lagt grunden för, och det framgår dessutom vilken avgörande betydelse för detta ett föräldrahem hade, där konsten och litteraturen värderades högt, och där skrivandets praktik ständigt var aktuell genom pappas, journalisten och tecknaren Hubert Lärns, verksamhet i Handelstidningen.

Jag delar barndomstrakt med Viveca Lärn, jag kan alltså konstatera att den cykel- och sportaffär som lågt på Sankt Sigfridsplan hette Ragges och inte Raggens som Viveca Lärn skriver. Annars har hon ett minne som verkar oerhört välsorterat, och hon konstaterar själv i ett efterord att hon har en ovanlig förmåga att minnas samtal och replikskiften ända från tidig barndom. Det hänger väl samman med att vara just en sällsynt ordbegåvad människa.

I en tid då autofiktion många gånger ersätter självbiografin vilket i sin tur bereder mark för diverse gräsligheter känns det riktigt bra att läsa just en självbiografi som inte söker det utsatta och groteska utan känsligt noterar sådana vardagliga känslor och relationer som ryms gott och väl inom det normalas ramar men ändå kan skapa själslig turbulens. Familjen Lärn bor i Örgryte, och på somrarna i Bohuslän, varifrån Hubert Lärn stammar och där han vid en auktion ropar in konstnären Karl Nordströms hus på Tjörn. Viveca lär sig segla och får egen båt. Hon är uppstudsig nog att bli utkastad från scouterna och i skolan får hon dåliga betyg i svensk skrivning, därför att hennes uppsatser anses alltför fantasifulla och med bristande trovärdighet.

De som vuxit upp i Göteborg under 1900-talets senare hälft erbjuds en riktig nostalgitripp, inte minst om de hörde till läroverksungdomarna som kallades siskor och hängde på Götaplatsen eller var bilburna böss som höll till nere vid Kopparmärra.